När det är som vackrast i Gryt

Väl framme möttes vi i församlingshemmet av Gustaf Sjökvist, som berättade om kvällens musik och om tonsättarna. Det gjorde han mycket intressant och initierat men samtidigt begripligt.
Konserten började sedan med Bach och den stora motetten ”Jesu meine Freude”. Kören mönstrade denna kväll bara drygt tjugo sångare, men det räckte gott för att få fram innerligheten i koralerna, tonmåleriets tydlighet och linjerna i de fugerade delarna. Och fler hade knappast fått plats där framme i koret.
Lite torrt och analytiskt hade det klingat om Bach så här utan instrument, men att denna kör hör till eliten stod helt klart. Många körledare skulle göra vad som helst för så ljusa sopraner, så fylliga altar (fast de bara var fyra), så höga och jämna tenorer (sex personer) och så fylliga men ändå lättrörliga basar.
Därför blev också den moderna avdelningen den allra bästa med en fantastisk växling mellan svagt och starkt, mellan dissonanser och riktigt romantiskt välljud i Sven-David Sandströms ”Psalm 139”.
Och vilken kraft och precision de hade ända fram till slutets oerhörda urladdning i ”Die erste Elegie” för Rautavaaras intensivt kromatiska växlingar mellan treklangerna till Rilkes högspända text om mötet med en ängel.
Skönt därefter med Jan Sandströms ”Biegga louhte”, som roligt och lättsamt lät oss höra en äkta jojk till fjällvinden plus körens virtuosa ljudlekar därtill.
Resten blev avrundning, som allra vackrast med Hugo Alfvéns ”Aftonen”, där orden om att ”skogen är tyst, himlen är klar” verkligen stämde denna vårkväll.
Med Olle Adolphsons visor till Maj och till Österlen fick vi personlig livsvisdom i psalmton, likaså från Erland von Koch med Harry Martinsons text ”De blomster som på marken bor.
Sist – en kör som denna kunde nästan utan dirigering ge nytt liv även åt ”Uti vår hage” som extranummer. Så vackert!