Min kollega Sandra Nordin och jag släpptes in i rummet som var del av en tvåa på första våningen i Brandkärr. Mamman med sina sex barn var inneboende hos den person som hade förstahandskontraktet och bodde i det andra rummet i lägenheten.
Varje kväll la de ut madrasser över golvet. Mamman berättade hur grannarna klagade när det blev stojigt på kvällarna och hon sa till barnen att vara tysta. Den 16-åriga dottern berättade att det nästan var omöjligt att göra läxor hemma. Den 14-åriga sonen berättade att han var ute på kvällarna och spelade fotboll. Ibland kom vuxna och sa till dem att gå hem när de var ute sent på kvällen.
Även om det finns många förklaringar och orsaker till det som hände i Brandkärr i helgen är det svårt att inte komma att tänka på den akuta trångboddheten som råder i området.
När jag berättade för ett gäng besökare på SN att min kollega jobbade med en granskning av ett av bostadsbolagen i Brandkärr började det bubbla kring bordet. De flesta som var med på studiebesöket bodde i Brandkärr och det var ingen som inte hade någon historia om trångboddhet, antingen deras egen situation eller någon de kände.
Till exempel mamman vars tredje barn bara var några dagar gammalt och som hade flyttat runt mellan olika andrahandskontrakt i flera år och fortfarande inte hade någon stadig plats att bo på. Eller familjen som hade hyrt i andra hand och som fick fem dagar på sig att flytta ut när personen på förstahandskontraktet sa upp sitt kontrakt. Eller som sexbarnsfamiljen som hade delat samma rum i ett års tid.
Det är inte så svårt att föreställa sig hur trångt det skulle kännas att som tonåring dela rum med syskon och föräldrar utan möjlighet att gå undan. Då kan det vara mer lockande att gå ut och hänga i området. Inte någon ursäkt för att ha sönder något givetvis, men ju fler som har ett anständigt boende att gå hem till desto färre kan lockas att dra på gatorna och hänga på när det blir upplopp.