När döden slår till i direktsändning
Vad händer med oss när terrorismen slår till i direktsändning? När de hemska bilderna sköljer över oss och samma flygplan dundrar in i skyskrapan gång på gång?
Så när World Trade Center brann och föll samlades världen naturligtvis framför tv-apparaterna.
Och även om alla talar om de många döda, sårade och anhöriga är det utanpåverket som fastnar på våra näthinnor planen, kraschen, lågorna och 110-våningsskraporna som faller ihop som korthus.
Det är som om terroristerna valt sina mål efter vad som gör sig bäst i tv. Okända våldsverkare gör verklighet av Hollywoods actionfilmer. Minus den amerikanske hjälten. Förödmjukelsen kan knappast bli större.
Känslan av overklighet kan inte heller bli starkare. Och mardrömskänslan stegrades ytterligare av tv-dramaturgin som förföljde oss i tisdags eftermiddag. Samma blodiga ögonvittnen grät i chock gång på gång. Huset föll. En gång. Två gånger. Oräkneliga gånger.
I katastrofen förvandlas vi alla till nyhetsnarkomaner. Vi vill veta vad som händer. Men gränsen mellan information och underhållning blir flytande när döden direktsänds.
För snart vill vi ha mer. Fler bilder. Nya bilder. Spekulationer om gärningsmän. Svar som media inte kan ge i den första chocken.
Om han som filmade kraschen hade stått på andra sidan av husen hade man sett mycket bättre, konstaterade elvaåringen därhemma krasst. Inte för att hon är en kallblodig cyniker utan för att hon under flera års flitigt tv-tittande lärt sig hur katastrofer skildras bäst i rutan.
Vi söker oss till tv för att vi vill få veta vad som hänt, men hamnar mitt i ett gigantiskt skådespel vi inte kan överblicka eller ta ställning till.
Det är ett skådespel vi känner väl igen från filmens värld. Och det kräver sina tydliga krafter The Good Guys och The Bad Guys.
De goda är förstås de stackars människor som stängts inne i en brinnande mardröm. Men de onda är inte lika lätta att identifiera. Åtminstone inte det första kaotiska dygnet, även om bilder på jublande palestinska barn på Västbanken vägleder våra tankar.
Men dramaturgin kräver att det onda definieras. Och plötsligt bidrar tv-bilderna till att bygga upp bilden av en fiende som är så ond och farlig att det blir berättigat att slå tillbaks med ett våld som plötsligt betecknas som gott.
När bildflödet ersätter analysen ges vi inte tid att tänka och världen reduceras lätt till Vi och Dom. Därför rapporterar nu nyhetsbyråerna om hur muslimska taxichaufförer på Manhattan misshandlats och andra muslimer uppmanas att klä sig neutralt när de går ut. De har alla skyfflats in i Dom-fållan.
Tillgången till sekundsnabba nyheter ger oss en fantastisk möjlighet att följa med i världhändelserna. Men det aldrig avstannande nyhetsflödet har också ett pris.
Vi kan inte undvika att bli avtrubbade och påverkade när döden direktsänds rakt ut i våra vardagsrum. Däremot kan vi försöka undvika att tappa besinningen.
Så jobbar vi med nyheter