Min snart fyraåriga dotter älskar att rita. Hon ritar självporträtt, lillebror, Taurus från tv-programmet Labyrint, monster, bajskorvar och regnbågar.
När vi nyligen satt vid matbordet höll hon plötsligt upp den svarta och den grå tuschpennan och utropade: "Det här är killfärger. Jag vill inte rita med dem." Mina motargument föll rätt platt, då hon redan hade övergått till att försöka ta världsrekord i att klippa en A4-sida i så små, irriterande bitar som möjligt. Men hennes ord gnagde sig fast. Precis som när hon tidigare i vintras sa "killar slåss, inte tjejer".
Jag och min fru trycker inte ner rosa och glitter i halsen på vår dotter. Vi gör inte det motsatta heller. Hon kan gå i jeans, fotbollströja och keps ena dagen, för att ha lila klänning och ballerinaskor nästa dag. Eller nakenfis med stövlar på fötterna och tre mössor och en hatt på huvudet på samma gång, om hon får klä sig själv.
Och skulle det vara så att tjejer aldrig slåss, är hon det supertydliga undantaget som bekräftar regeln.
Personalen på förskolan är verkligen världens bästa och jag vet att de inte lär barnen om färger bundna till kön eller att småpojkarna minsann kan få slåss litegrann "för att de är ju ändå killar".
Men någonstans har ju min dotter snappat upp detta – vuxna som snackar i Ica-kön kanske, en kommentar från en förskolekompis, ord som fladdrar förbi i ett barnprogram.
Att samhället så tydligt börjar stöpa henne i en form på grund av hennes kön redan nu är beklagligt. "Killfärger" och "tjejer slåss inte" i dag – lägre lön och skeva könsroller i morgon.
Så länge det förhåller sig så behövs den internationella kvinnodagen.