När kortet vet allt om vad du vill köpa

Det börjar snart bli trångt bland kundkorten i plånboken. Ett efter ett har de droppat in där. Som goda kunder drar vi dem lydigt genom maskiner eller lämnar över dem i kassan för att våra inköp och annat ska lagras elektroniskt. Ofta finns det pengar att tjäna, en och annan rabatt att lockas av.
Korten är en smart idé. Företagen vill veta mer om kundens intressen. Kunden vill ha bättre och mer personlig service. Det låter som en idealisk lösning. Förutsatt att det företaget får veta bara är sådant som kunden tycker att någon annan ska få reda på.

Detta sätt att hantera information om mer eller mindre trogna kunder intresserar därför Datainspektionen. Lagringen ger idag stora möjligheter att effektivt kartlägga varje enskild kund. Ska vi se det som servicetänkande eller överdriven nyfikenhet? Välj själv. Avgörande för Datainspektionens intresse är om företagen informerar kunderna om vad som händer med det som lagras och hur informationen sedan hanteras.

Här finns en parallell till våra internet-vanor. Det är närmast sunt förnuft att ha brandvägg i datorn, ett eller flera program som ser till att spårande eller spionerande dataprogram inte ska kunna gömmas i datorn eller komma över och vidarebefordra känslig personlig information.
Genom att veta mer om kundens vanor så är det också lättare att sälja personligt anpassade produkter eller tjänster. Om Ica vet att en småbarnsförälder handlar mycket blöjor är en riktad rabatt säkert välkommen. Eller om bokhandeln sätter ett lockpris på böcker i den ämneskategori som kunden återkommande verkar vara intresserad av. Det är ett ganska sympatiskt sätt att måna om återkommande kunder. Men det finns en baksida. De som får tillgång till de lagrade uppgifterna vet plötsligt väldigt mycket om dina eller mina vanor och intressen. Inget datasystem är idiotsäkert. Kan företaget garantera att uppgifterna används på det sätt som var tänkt? Om någon får tillgång till och samkör uppgifter från flera olika källor, hur utlämnad är man då som kund?

Det måste vara upp till vår egen inbyggda brandvägg att sätta gränser för integriteten. Tekniken blir allt smartare, kan mer och förmår mer. Det får därför aldrig vara säljarens exklusiva beslutsområde. Företaget måste fråga först. På så sätt krävs det en aktiv handling av konsumenten för att bli föremål för elektronisk kartläggning, inte en aktiv handling för att få slippa.