När artisten Jerry Williams avled tänkte jag att hoppas i alla fall Lill-Babs får hänga med ett bra tag till. Två helt olika artister, men från samma generation och med samma känsla av äkthet och coolhet över sig. Så blev det nu inte. Förra veckan dog som bekant Barbro Lill-Babs Svensson, 80.
Under mitt första sommarvikariat på Hudiksvalls Tidning för cirka tio år sedan fick jag uppdraget att träffa Lill-Babs en het lördag i Delsbo. Jag bodde i "Glada Hudik". I sammanhanget hade jag helgen före haft en kompis från Göteborg på besök. Rusdryckerna åkte fram. Medan jag frampå småtimmarna hittat tillbaka till lägenheten hade han lyckats gå fel och hamna i just Delsbo – 35 kilometer bort. "Ähhh, det finns ju bara skog där och bussen tillbaka till Hudik gick en gång om dagen. Vad fan ska Lill-Babs göra i den obygden?!" utbrast han när jag berättade att jag skulle få träffa en av Sveriges första internationella superstars efter spelningen.
Nervositeten var något i hästväg. Men så fort hon leende slog sig ner bakom scenen i sin lyxförpackning, svarta byxor och vit blus, var man hemma. Jag nästan förstummades över att hon verkade ärligt intresserad av att jag var uppväxt bara några mil från hennes eget Järvsö (i Edsbyn). 15 minuter senare berättade hon anekdoter om möten med Dean Martin, Frank Sinatra, Sammy Davis Junior och andra medlemmar i Rat pack. "Sammy Davis skulle ju alltid retas och härma mig nere i Hollywood för att jag är lite vindögd. "Can you see me now, can you really see me?, sa han och gjorde fula grimaser." Anteckningsblocket fylldes. Sedan fortsatte människan med att berätta om Hollywoodkändisar som försökt förföra henne. Samtalet – för någon vanlig intervju var det inte – var inte bara superintressant och hade kunnat fylla en Lill-Babs-bilaga. Det kändes faktiskt genuint och äkta. Som så många beskriver henne. Fortfarande är Lill-Babs en av de trevligaste personer jag någonsin träffat.
Så tack för all underhållning – och för att du var den du var!