När luften vibrerar av välljud
Men det gäller ofta att boka biljett i god tid.
På Åkerö i torsdags var det närmast överfullt, både till Lars Sjöbergs föredrag och till Eva Tjörnebo och Viskompaniet.
Och till i kväll och i morgon söndag är det nog bara väntelista som gäller, om ni inte redan har biljett.
Sommaren kom ju tillbaka i går. Kanske bidrog det till ett något mindre intresse denna fredag. Flöjt och harpa kan ju verka ospännande och en rysk barockensemble som en osäker satsning.
Men båda konserterna var omväxlande och gav vacker behållning av vibrerande välljud.
Och för båda var Stensalens akustik perfekt. Instrumenten denna dag är ju inte speciellt tonstarka och får där hjälp att klinga ut men utan att detaljerna blir suddiga.
Båda konserterna hade också helt olika innehåll före och efter paus, och genom sina klädbyten markerade musikerna också detta.
På eftermiddagen alltså flöjt och harpa. Först i galant stil av Bachsonen Carl Philip Emanuel. Sedan med harpan i centrum i en klassiskt formad sonat av Krumpholz, i stil med Mozart.
Riktigt på supertoppen var inte samspelet i vissa stunder, men så hade Maria Kristensons planerade spelpartner blivit sjukskriven.
Ingen som helst skugga dock över Margareta Nilsson-Breman. Tvärtom, hon spelade med få undantag som en klippa. Och i Louis Spohrs stort anlagda Fantasie var hon storslagen, med dynamik och klangvariation, drillar och flageoletter. Och gjorde bra musik av alltihop!
Maria Kristenson övertygade mycket starkare efter paus. Kanske trivdes hennes dagsform mer med att släppa loss det sensuella i Ravels stycke i habaneraform och temperamentet i Saint-Saens stora Fantasie.
På kvällen så Insula Magica, den ryska gruppen från Novosibirsk, en glad överraskning. Andra grupper må spela blockflöjtsduetter än mer knivskarpt. Men ingen jag hört har letat i Tobolskmanuskriptet 1715 efter vad musiksoldaten Gustaf Blidström skrev där efter Karl XII:s krig.
Och Pachelbels berömda kanon fick nytt liv på sopranino och av eldigt gambaspel.
Sång på tyska, engelska och latin lät ändå rätt bra. Men i den ryska avdelningen blev det andra visor bokstavligen med olycklig kärlek och stort utspel i dödens närhet. Men också pastoral glädje till klockspelstoner och spansk glöd till komp av kastanjetter och en liten gitarr(?).
Vilken slutkläm!
Fride Jansson
Så jobbar vi med nyheter