Dramatikern och regissören Staffan Valdemar Holm har använt folksagan "Snövit" för att beskriva hur män i grupp objektifierar kvinnor och samtidigt känner sig hotade av dem. Det är absurt, roligt och träffsäkert, späckat med referenser till populärkulturella fenomen och underhållande imitationer av kändisar.
De sju dvärgarna, som alla är i 400-årsåldern, lever tillsammans i ett kollektiv. Deras roller i gruppen är väl utmejslade. Om Toker (Sven Ahlström), Butter (Lennart Jähkel), Blyger (Sten Ljunggren), Prosit (Fredrik Zetterström), Trötter (Niklas Falk) eller Glader (Ole Forsberg) råkar göra ett avsteg från det förväntade, blir det genast korrigerade av gängets självutnämnde ledare, den koleriske och besserwissrige Kloker (Göran Ragnerstam) genom ett "HÅLL KÄFTEN!" eller ett dövande piller. Att få "spel" eller bli "waco" måste undvikas till varje pris, liksom uttryck på engelska och fantasier om andra världar, till exempel Skåne.
Dvärgarna är grå och slitna, och deras dunkla och unkna värld är strikt begränsad till huset, skogen och gruvan. Där är det tryggt och mysigt. Kontakterna utifrån är få, mest umgås dvärgarna med skogens djur. Deras erfarenhet av kvinnor utgörs huvudsakligen av glorifierade minnen av mammas tutte.
Nu är det dagen före julafton, en tid då ritualer och traditioner är ännu viktigare än vanligt. Men julefriden vill inte riktigt infinna sig. Mitt på golvet i huset står en stor plåtlåda med en prinsessa i. En jägare har dumpat den hos dvärgarna, eftersom han inte klarade av att utföra drottningens order om att döda prinsessa och skära ut hennes lungor och lever så att drottningen kunde steka och äta upp dem.
Dvärgarnas empati med Snövit är inte större än främlingsrädslan de känner inför den "läckra" flickan i lådan som de kikar ner på då och då genom att glänta på lådans lock. Men varje gång hon ger ett livstecken i från sig sparkar de på låda för att tysta henne.
När Snövit (Maja Rung) till slut tröttnar på att vara instängd och själv bryter sig ut ur lådan tar hon snabbt kommando över situationen genom att helt enkelt sparka dvärgarna i skrevet. Hon dömer ut deras livsstil och kultur och tvingar dem att städa upp och öppna sig för nya intryck. I början tycker dvärgarna, trots att de är livrädda, att det är lite spännande och roligt, men snart blir Snövit för jobbig och krävande. Dvärgarnas manlighet är allvarligt hotad och då måste Snövit bort och ordningen återställas.
Skådespelarna gör alla fantastiska tolkningar och Bente Lykke Møllers scenografi och kostym skärper kontrasten mellan de luggslitna och gråa dvärgarna den frispråkiga, färgstarka och talangfulla Snövit.
"Snövit" är en hårt skruvad, svart fars, präglad av efterdyningarna av #metoo-rörelsen. Men det är inte kvinnan som står i centrum här utan manskollektivet med sina pennalistiska tendenser och inbördes hierarkier, men där man håller varandra om ryggen när gruppen utsätts för yttre hot.