En ny stråkkvartett som inte ens tidigare varit i Sverige. Wow, det låter spännande! Och i lilla Trosa, om alla ni som bor där ursäktar och lovar att ta det som beröm.
Jag har ingen aning om hur länge de har spelat ihop eller när de började var för sig. Att döma av deras tekniska perfektion började de säkert samtidigt som de lärde sig läsa.
Men för fyra år sedan vann de en rad fina pristävlingar – jodå, man kan visst tävla i konsten att spela klassisk musik, solo eller i grupp.
Sedan dess har de börjat en internationell karriär: London, Berlin, Wien, Paris. Och nu Trosa.
Men teknik är inte allt. För ganska snart i den inledande Haydn-kvartetten opus 50 nr 2 började det krypa lite i min kropp av att förstafiolen överröstade de andra. Eller om man så vill att hon spelade för starkt och med en ton åt det gälla hållet.
Det hjälpte en hel del att de spelade rent och elegant, tog vara på humor och överraskningar, växelspelet och de plötsliga pauserna. Och spelade med nästan inget vibrato alls, vilket är högsta mode bland många tidstrogna grupper i dag.
Något helt annat blev det när denna ensemble fick sätta tänderna i Stravinskys rytmiska, slagverksartade musik i Concertino från 1920 och typisk för hans efterkrigsstil. Kärvt låter det med C-dur och B-dur samtidigt men kul som öronrensare! Och ännu roligare i versionen för blåsare och stråkar.
Det allra bästa från Quatour Zaïde blev de tjugo minuterna med Henri Dutilleux och hans stråkkvartett med namnet Ainsi la Nuit från 1976.
Ofta är musiken svag eller extremt svag men får också utbrott av styrka och våldsamhet. För oss i publiken underlättade det förstås att också se och uppleva live, när vi skulle ta till oss denna otroligt svårspelade musik. Men jag vill tipsa om att den nyfikne kan hitta musiken på Internet samtidigt som där bläddras fram i partitur hur noterna ser ut. Alla moderna spelsätt nästan används, och det låter som Webern och Berg men också av Bartoks nattmusik och Stravinskys Våroffer.
Med Ravels stråkkvartett från 1903 var vi i den himmelska musiken igen och i det tekniskt perfekta.
Ändå blev speciellt förstasatsen en besvikelse. Den ska spelas mjukt och ljuvligt men fick inte tillräckligt av detta. Och speciellt här saknade jag det levande flödet med andning och skiftande liv och fraseringar som är så viktiga här. Sats två och fyra som är rytmiska respektive upprörda fungerade för mig mycket bättre och var på många sätt otroligt virtuost spelade.
Men samma Ravel med Stenhammarkvartetten i Norrköping i måndags bjöd odelat på själen i denna raffinerade musik.