Närkontakt med en drejskiva

Anna Lindell heter den rutinerade keramiker som ska lotsa mig genom krukmakeriets alla irrgångar. Anna har arbetat 23 år som keramiker och gör de ljuvligaste ting. Koppar, fat och skålar trängs i bondköket. Till och med hunden käkar sin mat i en handdrejad skapelse på golvet bedvid vedspisen.
Ute i verkstaden värmer det gott från ugnen som redan är igång. Längs väggarna löper hyllor med Annas keramik i olika stadier. En del är nyfött, annat klart för glasering.
Ursprunget ligger på golvet i form av en massa kubbar av lera paketerade i plast. Kanske är det just där, i den avgrundslika skillnaden mellan skönheten i det som står på Annas färdighylla och det oformliga grådaskpaket som ligger på golvet som tvivlet hinner i fatt mig
Det gäller att ta makten över leran! säger Anna.
Leran vill en sak, du själv en annan. Resultatet beror på vem som vinner.
Medan lerhögen glor på mig i ögonvrån berättar Anna om lerans struktur. Om molekyler, om en inneboende struktur av små fjäll som ligger på tvärs emot varandra och gör att leran vill gå sin egen väg.
Därför, berättar Anna, måste leran knådas mjuk och följsam innan själva formandet kan börja.
Fast man får inte knåda för mycket, då finns det risk att man knådar in luft i leran.
Jaha.

Nåja, Anna får visa. Hon tar en kubbe lera, daskar den i bordet och knådar på. Några beslutsamma tag, leran blir lydig och hon gör en liten snygg rulle med platta ändar. Sen tar hon en till, och en till. Snabbt och enkelt går det.
Din tur, säger Anna.
Jajamänsan, schloff! i bordet. Knåd, knåd och knåd igen. Ena stunden tar jag i för lite, andra stunden för mycket. Det är oerhört mycket tyngre än jag trodde.
Nu så, nu får det duga, säger Anna när det känns som jag knådat sisådär tre års brödbak.
Nu är det dags för det roliga, själva drejandet. Anna slår sig ned, klatschar fast en lagom lerklump på skivan och trycker igång gaspedalen.
Hon förklarar vikten av centrering; att leran verkligen sitter mitt på skivan. Hon pressar händerna runt klumpen från sidorna, uppifrån med tummarna.
Först när centreringen är klar kan man börja forma leran, säger hon.

På ett kick har tummarna tryckt ned ett tomrum i mitten. Försiktigt men snabbt lyfts väggarna ut och upp och vips står där en vackert rundad skål som ska bli kopp till någons morgonte.
Min tur. Jag slår mig ned. Klatsch dit med en lerklump.
Den kom visst lite snett, säger jag och får hjälp av Anna att maka den mot mitten.

Skivan segar igång. Dags att pressa ihop och ned, nu ska här centreras. Jag trycker och trycker, pressar och pressar. Det där med lerans inneboende vilja känns plötsligt mycket konkret. Jag gasar så skivan ska snurra lite mer.
Det gör inte saker och ting särskilt mycket bättre. Den obalans som fanns växer i styrka. De armar som ska tvinga leran att göra som mitt huvud vill flaxar som överkokta spagettis, från den ena sidan till den andra.
Sätt underarmen mot höften, den ger bra stöd, säger Anna.
Fast vi ser nog olika ut Anna och jag. När mina armbågar är vid höften når händerna inte ens fram till drejskivan.

Jag ger upp. Anna får centrera. Sen får jag faktiskt upp en liten tendens till skål. I rena förvåningen sticker jag pekfingret rakt genom ena väggen och skåltendensen vissnar likt en punkterad ballong.
Andra försöket. Anna får centrera. Sedan lyckas jag faktiskt snurra, trycka och forma en skål som nästan är lite söt.
Impad över mig själv försöker jag igen. Och hurra, hurra, plötsligt får jag kraft genom att luta mig fram över skivan. Leran lyder och låter sig centreras!
Kolla, där tog du makten, säger Anna.
Hmm, vilken känsla, vilken känsla!
På hemvägen rusar glada funderingar i skallen. Måste vi verkligen göra bastu i källaren?