Nästan lite väl högtidligt

Alltså fanns det inte en glittergirlang på scenen, ingen julgran, inga smällkarameller, inga pepparkaksgubbar. Bara ljussättning med tio röda spotlights.
Ett tag funderade jag faktiskt på om inte hela kvällen blev lite väl högtidlig, nästan religiös, så vi borde varit i en kyrka. Betlehemssångerna inledde långsamt, och sedan kom den ena psalmen och sakrala sången efter den andra, lika värdigt och sparsmakat klangskön.
Nu var vi i en konsertlokal, och jag hade nog väntat mig att dessa fyra supermusiker skulle ha lekt och lattjat runt med några fartiga jullåtar. En del fick vi, som en snärtigt kort lek med Staffansvisan. Och en kanon på melodisnutten till en ”Fröjdefull jul vi få”.
Men mest blev kvällen en njutning. Det lät helt enkelt underbart varmt men ändå klart om musiken, hela tiden så att Arild Andersens fingerfärdiga basspel bottnade och sjöng utan att booma och så att tonerna gick att höra.
Jan Lundgrens pianospel glittrade aldrig för sakens skull. Nog kunde han göra slingor av sextondelar runt melodin, ibland även mer originella trioler. Ofta påminde han om Jan Johanssons folkliga jazzspel, ibland om Nils Lindberg, någon gång om Bengt Hallberg.
Trummor saknade jag inte denna gång. Ibland kunde Jojje Wadenius gitarr markera rytmerna, men i minnet finns mest hur han ensam med bara komp på basen kunde levandegöra ”När det lider mot jul”.
Rigmor Gustafsson måste ha varit jätteförkyld, det störde en del i början. Men vilken prestation att sjunga upp sig så mot slutets ”Gläns över sjö och strand” och ”Stilla natt” med alla tonartsbytena. Tänk dig henne frisk med ”A child is born”.