Nattlig monsterjakt känns platt
Jag vill ha lampan tändJag vill ha min nappText och bild: Tony RossÖvers: Erik JohanssonBerghs förlag
Men nu har småttingarna fått sin egen Satrapibok, en betydligt mer färgglad historia som handlar om hur man skrämmer bort nattliga monster.
Bokens Marie provar först att klippa ner månen och placera den i sitt eget rum, men när katterna protesterar (när månen är borta kan de inte längre se vart de går på nätterna och får stukade öron och brutna svansar) får hon en egen katt som monstervakt i stället.
Tecknarstilen går igen från Persepolis med enkla linjer och få detaljer. Och det serieartade påverkar även stämningen. Inte ens monstren är särskilt läskiga, utan mer besvärliga när de nyper i näsan och drar i håret. Och ibland blir det riktigt skoj som i uppslagen med bandagerade katter och lyckligt partajande möss.
Men texten håller inte samma kvalitet som bilderna. Inledningsmeningarna Det var en gång en liten flicka som hette Marie. Marie hade roligt hela dagarna ger inte mersmak, och dessvärre känns hela historien lite platt.
Samma problem har böckerna om Lilla Prinsessan, välkänd från Bolibompa. Åtminstone en av de nya berättelserna, den om nappkonflikter, har jag sett på tv i höst och handlingen är identisk i bok och film.
Problemet är att de rörliga filmbilderna har ersatts av statiska bilderboksteckningar, medan de korta texterna verkar vara direkt hämtade från just tv-programmet. Men i stillbildform går förstås mycket av den visuella handlingen förlorad och då krävs i stället mer av texten. Precis som i Satrapis bok blir intrycket just platt.
Det är lite synd eftersom Lilla Prinsessan egentligen är en väldigt rolig bekantskap extremt envis, oerhört viljestark och hela tiden inblandad i den sortens konflikter som en treåring så väl känner igen.
Rätten att behålla sin napp till exempel, fast knasiga vuxna hävdar att man är för stor. Det är ett ämne som garanterat engagerar små bilderboksläsare.
Så jobbar vi med nyheter