Niklas Strömstedt sjunger ”Om” och ”Förlorad igen”. Andreas Johnson bjuder på ”Glorious” och ”A little bit of love”. Pernilla Andersson framför Desperados och Johnny Cash och Petra Mede driver med sig själv och publiken. Den röda tråden i showen är just att det inte finns mycket till röd tråd mellan de fyra artisterna, annat än deras respektive karriärer från unga år till nutid.
Och ibland under åren har deras bana korsats. Som när Andreas Johnson och hans polare monterade ned gatubelysning längs långa vägsträckor i syfte att använda den på scenen under första konserten. Det tilltaget kan ha varit orsak till att det var så skumt på den väg där Niklas Strömstedt körde på den där fågeln.
Nu är det showregissör Hans Marklunds tanke att låta formatet leva och vara flexibelt, så att varje Oslagbar-afton inte blir den andra lik. Publiken ska inte riktigt vara säker på vad den får, mer än att minst fyra av de mest populära artisterna i olika genrer finns med på scenen och bjuder på sina hits. Nya möten ska uppstå, nya konstellationer, kanske oväntade duetter.
Ett av de bästa numren under premiärshowen var just en sådan duett, mellan Pernilla Andersson och gästartisten Sarah Dawn Finer som tog sig an Bonnie Raitts ”I can’t make you love me”. Pernilla och det fantastiska bandet framförde också en riktigt, riktigt snygg version av The Carpenters ”Close to you”.
Strömstedt har tagit med sig sina glimrande musiker från Tack för musiken, och de kompletteras som grädde på moset av suveräna kapellmästaren Marika Willstedt. Som om det inte vore nog att hon spelar keyboard, bas och cello gudomligt, hon sjunger så man häpnar också.
Johnson och Strömstedt har skrivit en ny låt showen till ära och den ger mersmak. De skulle ha skrivit fler.
De kanske borde ha bytt ett par låtar med varandra och med Pernilla.
Eller åtminstone arrangerat om någon av sina hits till nåt lite spännande och nytt.
Fast nu utnyttjas scenen på ett smart sätt och förändras till varje nytt nummer, och alla fyra huvudartisterna hinner bli personliga i små monologer kring saker man inte hört dem berätta förut. Så kanske är det rätt att låta musiken utgöra det välkända inslaget.
Petra Mede gör ett klassiskt ”dyka på folk i publiken”-nummer samt en riktigt bra, både rolig och lite tänkvärd, monolog om kvinnan hon kunde ha blivit.
Blandningen spretar och puttrar, tappar fart ibland och har en aning svårt att fånga min fulla uppmärksamhet.
Oslagbar skulle jag inte vilja sträcka mig till att beskriva showen som. Men den är trevlig och proffsig, med hög igenkänningsfaktor och en fin värme såväl på scenen som i salongen.
Nej, inte helt oslagbart
Det är lätt att tycka om Niklas Strömstedt, och jag önskar honom inget hellre än framgångar med vad han än tar sig för. Efter att ha gett oss bästa tv-programmet på länge, ”Tack för musiken” i SVT på lördagskvällarna, är han värd alla rosor han kan få. Det känns också som att det är han som är navet i höstens storsatsning på Hamburger Börs. Det känns tryggt. Men är det Oslagbart?
Så jobbar vi med nyheter