Ner och upp med Wells

När kvällen var slut efter knappt en och en halv timme reste sig de flesta och applåderade och fick två extranummer. Trehundra kronor fattigare verkade de alla glada, och Robert Wells själv såg också glad ut.
Det är begripligt. Han firar i år 25 år som artist och har varit i Kina 35 gånger. Och hans nya solopianoskiva med klassiska stycken har direkt blivit listetta.
Det hördes också lite stolthet i rösten när han i lördags berättade detta och annat från sin karriär. Men nästan ingen skrytsamhet, och som det proffs han är satt han nära scenkanten och hade god kontakt med sin publik och fick alla att ”oooa” med i en refräng. Och han kostade på sig att berömma de nya pianisterna i ”Så ska det låta” och mindes med stor glädje ”Körslaget” på tv men avslöjade att han år efter år tackar nej till ”Let’s Dance”.
Tre av hans idoler är Artur Rubinstein, Charlie Norman och Victor Borge. Och det medför problem. Tyvärr.
Visst finns alla noterna där, när Robert Wells spelar Chopin. Och det är förstås imponerande som en virtuos prestation i sig. Men det låter mekaniskt och inte spännande eller eldigt om hans ”Revolutionsetyd” jämfört med vad de stora pianisterna gör av musiken.
Och när det i lördags tog slut på den smålarviga buskisfilmen om ”Unge Robert hos pianotanten” kom den stora chocken. Den förstärkta flygeln lät vasst med hårda genomslag och svulstiga dragningar i mellandelen i ”Fantasi-impromptu”.
Ännu värre blev det i Stenhammars h-mollfantasi op 11:1 som brusade så man drunknade och bara lät hamrande och slamrande.
Som tur var lät Edvard Griegs lyriska ”Notturno” mer normalt med vackra men övernaturligt starka drillar.
Fortfarande vasst men mycket bättre på elpiano bjöd Robert Wells på en klösigt upphottad variant av ”Hambo om bakfoten”. Synd bara att han dessförinnan trodde att Jan Johanssons ”Visa från Rättvik” skulle vinna på syntetiska klanger och en massa krafsiga tillägg. Det gäller att känna när ”Less is more”.
Däremot fungerade förinspelade klanger och mäktig ljudkuliss till ”China Moon”, även om det var mer filmmusik och ”västerlandet kör över östern” än det var äkta Kina.
På spikpiano var Wells mästerlig med ”Kitten on the Keys” och än mer i sin egen roliga ”Öronboogie”. Men varför sedan detta mekaniska komp till ”Anitras dans”, om man nu ska hylla Charlie Norman?
Victor Borge, då? Ingen är som han, det sa Robert Wells själv. Men med ”Satin Doll” som bas lyckades försöket ändå rätt bra med tvära kast och spel med pekfingarna och spegling i notstället och andra tricks.
Men återigen för mycket och för hårt och för lite mjukt och lekfullt som avslutning på en kväll som åkte ner och upp.