NH reste sig från brygga _ igen
Så var Nyköpings Hockey nere i brygga igen. Och så slingrade sig ett nästan golvat NH ur knipan igen.Jag satt nere i Peabhallen och funderade på hur många gånger hela seriens framtid för NH har dallrat på en både slak och dålig lina ovanför en ångestgyttja. Det är helt enkelt så att mycket få andra allsvenska lag matchar NH:s senaste tio år.
Så där har det hållit på under åren både innan och efteråt. Sist det var på väg att barka åt skogen var tidigt i höstas.
Då gjorde NH en praktmatch.
Även då just mot Björklöven. I går var det värre ställt. NH var ett slaget lag efter halva matchen. Just när man satt och laddade för att skriva att årets lag inte har tio procent av de jävla anamma-takterna som präglade gyllene kämpalag som Timrådödarna 1997 och Morabanemännen i den oförglömliga play off 2-rundan några år senare. Det där med att inte vika en tum . . .
Man gnuggade sig i ögonen när en hel del av det där inom loppet av några sekunder plötsligt var tillbaka. Det där som är tjusningen med allsvensk hockey.
Ett mål betyder så mycket brukar man ju säga. För Niko Halttunen vete tusan om inte den där slitna klyschan borde bättras på ett par tre snäpp. Och han fick med sig parhästen Miikka Männikkö.
De gick från att vara två mediokra avslutare där nere till att bli elitseriemässiga. Männikkö såg nu ut som den frustande fotbollsspelaren Janne Hellström som slog på spelobjektet och målvakten, gång på gång, tills det att nätet rasslade till.
De har grubblat mycket. För Niko har det varit samma effekt som Urban Omark i fjol att spelet låste sig efter att ha spelat med Södertälje i elitserien. Men sen vände ju allt. Jag har pratat med dom om att de måste få tillbaka glädjen, säger NH-tränaren Jeff Hällegard.
Det måste varit två tons börda som släppte från deras axlar speciellt från Nikos. Det var länge sedan man såg en sådan snabb individuell svängning.
Nu var gårdagens vändning bara början av en på alla sätt svår väg; man ska verkligen inte ropa hej efter en tvåpoängare på hemmaplan. Det som definitivt saknas är ytterligare en stabil back. Och det är inte otänkbart att det kommer in en!
Stefan Sjögren, som är fostrad i Djurgården men är mest känd för Nyköpingpubliken för spel i Huddinge och Boden, är en spelare som enligt uppgift är aktuell.
Jag skulle mycket hellre vilja se en bastant Bjarne Hurtig-typ om man säger så. Men nu är och förblir NH:s plånbok tom.
Och ännu viktigare är att framgångsadrenalinet som fullt synbart sprutade ut ur öronen ur Miikka Männikkö och Henric Höglund sprider sig till precis hela laget, liksom det där att stå upp. Det köps inte för pengar.
Löven i allmänhet och Jonas Hedberg i synnerhet började spela mycket interference med klubborna. Då mosade först Ronny Björlin och sedan Christian Wibner retstickan Hedberg som dittills hade varit mycket duktig exempelvis låg hans framfusighet bakom gästernas 30-mål.
Vips var det liv i luckan igen.
Uppe på läktaren. Och speciellt på isen.
På åtta sekunder blev hockeyn i Nyköping rolig igen. Allra mest synligt hos tre som heter Niko, Miikka och Henric.
Så jobbar vi med nyheter