NHL-drömmen nådd för Niklas och Dennis
Nicklas Grossman och Dennis Persson är unga hockeyspelare i liknande livssituationer. Båda har tidigt kommit in i en värld där det är vassa armbågar som gäller och pressen på att lyckas är stor. Samtidigt lever de sin dröm och får göra det de älskar allra mest spela hockey på heltid.
Det var jäkligt kämpigt i korridoren efteråt. Folk var som galna och skulle ha autografer, ta i hand och massor av sånt. Jag kom knappt därifrån, säger han med skräckblandad förtjusning.
Man kan inte förstå vilka fanatiker de är där borta, det är helt ofattbart, fyller Nicklas i.
Han vet vad han pratar om. Han blev själv draftad av Dallas för två säsonger sedan.
Det är väldigt hektiskt. Man åker dit och har ingen aning om vad som kommer hända. Det är kul men nervöst.
Efter att han blev draftad, spelade Nicklas en elitseriesäsong i Södertälje innan han flög över till USA. Dennis är i en liknande situation. Han har precis skrivet på ett tvåårskontrakt med Djurgården.
Jag tänker inte så mycket på det här med NHL. Nu är det Djurgården som gäller och jag ska göra allt för att ta en plats där. Stressen som kommer i och med en flytt till USA får vänta i två år tills det är dags, säger Dennis.
Trots att det är tre år dem emellan pratar de som två kompisar som känt varandra länge; om landslagstränare, om Dallas smått galna psykolog och om gemensamma bekanta och tidigare lagkompisar.
Hockey-Sverige är förhållandevis litet. Om man väl fått in en fot, känner man till något om de flesta inom den sfären. Spelarna är ofta som en familj i sina respektive lag.
Det är skillnad i proffshockeyns Amerika.
Det är en jävla skillnad på jargong och beteende. I USA tänker alla på sig själv och det är vassast armbågar som vinner. Men det är inte så konstigt, alla vill ju uppåt och spela så högt upp som möjligt. Så även jag, säger Nicklas.
Han själv har fått lära sig den hårda vägen. Hela förra säsongen tillbringade han i Dallas farmarlag Iowa Stars i AHL. Lagen ligger inte i samma delstat och det tar två timmar med flyg mellan städerna.
Det är 50, 60 man med på försäsongslägret, som alla vill ha plats i laget. Bara hälften tas ut och delar av resten får chansen att mogna i de lägre divisionerna. Jag var en av dem.
Dennis kommer med stor säkerhet att hamna i samma läge.
Det är så för de flesta. När jag kliver över har Buffalo sagt att jag kommer att får känna på spelet i de undre ligorna, lära mig spelet på de mindre rinkarna och vänja mig med tempot.
Både Nicklas och Dennis flyttade hemifrån när de började gymnasiet och har fått lära sig att ta ansvar tidigt.
Man blir tvungen att växa upp fortare än andra. Men egentligen är det väl inget negativt i det, säger Dennis.
Man lever hockey till hundra procent; äter, sover och tänker hockey hela dagarna. Så visst, ibland känns det som att jag missar en del, missar saker som alla andra ungdomar får göra och gå igenom, säger Nicklas.
Samtidigt har vi valt det här själva. Jag vill bli hockeyspelare, jag vill hålla på med det jag älskar, påpekar Dennis.
Med en framgångsrik hockeykarriär i så pass ung ålder kommer också ett annat ansvar. NHL-kontrakt innebär stora pengar. Nicklas fick exempelvis över tre miljoner av Dallas enbart i sign-on-bonus.
Det var kul i början. Något nytt, helt plötsligt hade jag ching-ching på kontot. Men jag tänker inte på det så mycket, jag gör ju inte det här för pengarna. Jag har så många mål med hockeyn, som att
spela i A-landslaget och lira i NHL, säger Nicklas, medan Dennis ser pengafrågan ur ett annat perspektiv:
Mamma och pappa behöver inte lägga ut ett öre till på mig. Jag är så oerhört tacksam över allt de gjort för mig, alla de gånger de har stöttat mig. Nu har jag chansen att visa min tacksamhet genom att klara mig själv och inte vara beroende av dem.
Så jobbar vi med nyheter