Nödvändig debatt om prioriteringar i vården

Östergötlands landsting är först i landet med att föreslå prioriteringar i vården. Det betyder att vissa behandlingar, som operation av godartade tumörer, lindriga prostatabesvär eller blåskatarr hos barn, inte längre ska utföras av landstinget. Den som vill få sådana besvär åtgärdade får betala ur egen ficka. I grannlands-tinget Sörmland däremot, är samma behandlingar gratis. Ialla fall tills vidare.

Det växande gapet mellan behov och resurser gör att allt fler börjar lösa problemen genom att minska vårdutbudet, sänka standarden och helt avveckla vissa verksamheter. Det kan ju tyckas paradoxalt eftersom efterfrågan bara fortsätter att växa.
Men att fortsätta höja skatterna inser allt fler är en omöjlig väg att gå när löneutvecklingen är 4 procent, tillväxten 2 procent och produktivitetsutvecklingen i offentlig sektor är noll. Problemet vore lätt att lösa om den privata marknaden fyllde ut gapet mellan den vård som vi betalar via skatten och den som vi därutöver får bekosta själva. Men det gör den knappast så länge som den offentliga sektorn erbjuder motsvarande tjänster fast starkt subventionerade.

Därför måste det bli tydligare, precis som Socialstyrelsen konstaterar, vilken typ av vård som landstinget erbjuder och vad patienten får bekosta själv. Prioriteringar har sjukvården alltid gjort, men hittills har det gjorts i det fördolda, och inte varit föremål för någon offentlig diskussion. Därför är Östergötlands initiativ intressant.
Frågan om vilka sjukdomar som ska behandlas eller inte är knappast ny. Riktlinjer för prioriteringar i vården är fattade av riksdagen 1997, men det var det nästan ingen som märkte. En attitydundersökning gjord år 2 000 av Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE), visar dock ganska stora skillnader i åsikter mellan medborgare, politiker, administratörer och läkare. Politikerna var vid intervjutillfället mest positiva till att höja skatterna medan läkarna var mest negativa. Bland allmänheten ansåg hälften att alkoholmissbrukare, rökare och personer med dåliga matvanor kunde vänta längre på sin behandling medan politikerna ansåg att ålder var ett bättre kriterium i extrema prioriteringssituationer.
Skillnaderna i uppfattningar beror sannolikt på olika erfarenheter i vården. Men en sak är säker; det finns all anledning att söka dialog med medborgare och patienter kring vad som bör ingå i den offentligt finansierade vårdens åtaganden. Olika åsikter i början kommer sannolikt att så småningom leda till en harmonisering i hela landet.
CH