Jag vet att han är 19 år gammal. Ändå såg han så liten ut, där i stolen bredvid försvarsadvokaten. Hans breda axlar slokade och huvudet var böjt, hans mörka blick var fäst i bordet. Jag vet att jag fokuserade på att hans bruna, lockiga hår hade blivit långt sedan jag senast såg honom, och att det kändes så absurt att första gången jag såg honom på flera år skulle vara i det här sammanhanget.
Trots att jag visste varför vi faktiskt var här och vad han faktiskt var misstänkt för kände jag bara kärlek när jag såg på honom. I den stunden var han min lilla bebis igen. Jag tittade bekymrat mot den andra pojken också, och undrade hur det skulle gå för honom. Jag minns hur kroppen på den misstänkte skälvde till när domaren meddelade vad som beslutats. Efter det gick vi som robotar, ut ur rättssalen; alla på led efter varandra, raka i ryggen, och utan att säga ett ord.
***
Det var flera år tidigare som han för sista gången smällde igen dörren till vår lägenhet. Jag vet att jag var så arg på honom, jag minns hur jag skrek.
‒Drar du nu, då kommer du inte tillbaka mer! Hör du det?
Ibland kan jag ångra att jag sa så. Han var ju trots allt bara sexton, fortfarande ett barn. Men just då var jag så upprörd. Egentligen var jag inte arg på honom, utan ledsen och förtvivlad över att han ville flytta ifrån mig på riktigt. När dörren slagit igen efter honom hade jag ingen aning om att han menade allvar. Som mamma tänkte jag att han bara gick igenom någon fas, att han skulle komma hem igen snart. Men han bevisade motsatsen. Trots att han bara var ett barn kunde jag inte stoppa honom. Under de första månaderna försökte jag ständigt ringa och höra av mig, tills jag insåg att han blockat mig från alla ställen jag kunde nå honom via. Jag har fortfarande ingen aning om var han bodde eller hur han fick livet att gå ihop under den där tiden. Vår kontakt upphörde helt, och vår relation gick om möjligt ännu mer utför än den redan gjort när han bott kvar hos mig.
Den första tiden efter han hade stuckit försökte jag hålla mig sysselsatt hela tiden. Jag anmälde mig till en bokklubb och skaffade gymkort. Antagligen försökte jag fylla något slags tomrum inuti, men hur många kurser jag än gick på så fanns det något kvar som ständigt gnagde; saknaden efter min son - Linus. Som tur var hade jag i alla fall min andra son kvar hemma - Oskar, Linus storebror. Oskar tog hand om mig under den där tiden; han gjorde allt för att göra mig nöjd och glad igen. Han skötte de mesta hushållssysslorna och skämde bort mig med färdiglagad mat när jag kom hem från jobbet, fast han som 18- åring haft fullt upp med både skola och extrajobb. Han var som min lilla ängel där hemma, men Linus hörde jag inte av igen.
Egentligen var jag inte så förvånad över att Linus tre år senare var misstänkt för misshandel. Självklart var det hemskt och självklart blev jag både ledsen och förskräckt när jag fick reda på det, men innerst inne förvånade det inte mig. Redan som barn hade Linus varit ganska strulig och våldsam. Det var inte ovanligt att jag fick samtal från dagis om att han gett sig på en av de andra ungarna med både knytnävar och sparkar, bara för att de tagit hans favoritbil från leksakslådan. Han var alltid väldigt bestämd, hård och tuff. Det fortsatte upp i åldrarna, och i åttan placerades han i en specialgrupp i skolan för att klara av lektionerna utan att få aggressiva utbrott när han inte förstod. Specialgruppen hade fungerat bra ett tag, men när han skulle börja gymnasiet och därmed byta skola så gick han aldrig ens dit den första dagen, och det var i samma veva som han lämnat hemmet för att klara sig på egen hand.
Den som min son var misstänkt för att ha misshandlat var faktiskt Oskar. Jag hade ingen aning om det innan jag blev kallad till det första förhöret. Oskar hade flyttat hemifrån ett år tidigare, och även om vi hade kontakt så hade han inte berättat det här för mig. Att misshandeln hade ägt rum fanns det dock inga tvivel om. Oskar hade dokumenterat skadorna med bilder på blåmärken, skrapsår och ett svullet, blodigt ansikte. Om det var Linus som utfört det återstod att se. Själv visste jag inte vad jag skulle tro. Varför skulle Linus ge sig på sin egen storebror?
Det var polisen Tina som höll i utredningen kring misshandeln. Tina var en kort, knubbig kvinna som haft sitt yrke i mer än fyrtio år. Hon var barsk och till åren kommen, men gjorde allt för att se yngre ut än hon var. När jag var på förhör hos henne för första gången syntes det tydligt att hon försökt föryngra sig själv med hjälp av hennaröd hårfärg. Dock hade hon inte färgat på ett tag, så hennes utväxt vittnade om en smutsig blond kalufs med antydan till grå hårstrån. Hon hade fäst upp håret i en stram hästsvans uppe på huvudet, men en del slingor hade fallit fram och ramade in det bleka ansiktet. Bakom de smala glasögonen var hennes ögon trötta och blicken var livlös.
‒Du kan börja med att beskriva relationen du har till både Linus och Oskar, sa Tina med en trött röst efter att hon tryckt på knappen som startade bandspelaren som spelade in vårt samtal.
Jag svalde hårt och började sedan berätta om Linus stökiga uppväxt och vad som hänt den där kvällen när han var sexton. Jag berättade om hur Oskar hade varit min livlina och hur han bott kvar hemma ganska länge. Efter det följde fler frågor och till slut kändes det som om det bara surrade i huvudet på mig. När förhöret var slut tryckte Tina på stopp på bandspelaren och log ett belåtet leende mot mig.
‒Jaha Annika, då var vi klara för idag. Jag reste mig upp ur den hårda stolen, och när jag lämnade rummet visste jag att det inte var sista gången jag var där.
***
Dagen hade kommit. Vi satt i rättegångssalen. Jag var bara med som åhörare, och det var jag glad för. Jag var stressad nog ändå, även om jag inte var misstänkt eller ens vittne. Skjortan stramade över bröstet och jag vågade inte lyfta på armarna eftersom jag kände hur stora svettfläckar börjat breda ut sig. Hjärtat bultade hårt, och jag kunde inte ens föreställa mig hur tufft det måste vara för Linus och Oskar. Jag sneglade mot båda mina söner. Oskar såg samlad ut. Han satt rakryggad med händerna knäppta på bordet. Det förvånade mig att han var så känslokall. Linus såg mer skärrad ut, vilket i och för sig inte var så konstigt eftersom han var misstänkt för brott. Den krökta ryggen och de knutna händerna i knät visade på en osäkerhet som jag aldrig tidigare sett hos honom. De sänkta axlarna gjorde mig sorgsen att se på.
‒Mina små bebisar. Allt kommer bli bra, viskade jag tyst för mig själv i hopp om att de båda två på något magiskt vis skulle höra det.
‒Jaha, ska vi börja då? Domaren harklade sig och salen blev tyst. Åklagaren gjorde sitt yrkande och förklarade att han begärde att Linus skulle dömas av tingsrätten. Efter det lämnades ordet till Oskar. Domaren bad honom att berätta sin version av händelsen. Stämningen var så spänd att det kändes som om tiden stod still. Allas blickar var riktade mot Oskar, som tog ett djupt andetag innan han började prata.
‒Jag var på väg hem från min fotbollsträning, och var nästan hemma. Sen hörde jag att någon var bakom mig och pratade med mig, och när jag vände mig om tog han tag i mig. Jag blev fett rädd! Han frågade om jag hade några pengar, men jag sa att jag inte hade det. Då började han bara slå. Jag...
‒Förlåt att jag avbryter, men vilken tid skedde detta? Domaren flikade in mitt i historien. Jag hann reflektera över att Oskars panna var blank, som om han också började bli lite stressad.
‒Typ halv 9.
‒Och Linus och du har inte haft kontakt på flera år, säger du?
‒Nej. Vi slutade prata 2015, för två år sedan.
‒Okej, varsågod och fortsätt.
‒Ja, han knuffade ner mig på marken och jag försökte resa mig upp. Då boxade han mig på näsan, så jag trillade igen. Sen sparkade han på mig, och efter det kommer jag typ inte ihåg något mer. Jag tror jag svimmade en stund.
Jag blev gripen av Oskars historia. Tänk vilket trauma detta måste bli för honom. Att det dessutom hänt när han var så ung skapade en klump i min mage. Hade Linus gjort det här? Jag visste inte vems sida jag skulle stå på. Jag älskade ju båda mina söner. Inne i mina egna tankar tappade jag fokus, och fick tillbaka den först när jag hörde den första snyftningen. Jag ryckte till. Det var Linus som grät, han som annars alltid var så tuff. Kroppen skakade och hans röst lät skrovlig när han sa:
‒Okej, det var jag. Jag var desperat. Behövde pengar, och jag visste att Oskar hade rätt mycket. Han höjde blicken mot sin bror samtidigt som han torkade tårarna med baksidan av handen. Oskars blick tillbaka var fast, men sorgsen.
Jag satt kvar och lyssnade tills rättegången var slut, sedan gick vi i tystnad ut från salen. Efteråt kunde jag knappt minnas vad Linus fått för straff. Allt jag kom ihåg var hur båda mina barn hade vänt sig om mot mig med hatiska, hårda blickar innan de lämnade salen. Jag skyndade mig hem direkt efteråt, utan att försöka prata med någon. När jag kom hem möttes jag av katten i hallen. Jag hälsade på honom, sedan kröp jag ner i sängen direkt. Katten hoppade upp bredvid mig och jag borrade in näsan i hans päls och viskade:
‒Det här gjorde vi bra, Musse. Jag åkte inte fast den här gången heller.
Efter det lät jag de första tårarna falla. Det var som att allt släppte. Som alltid greps jag av ånger efteråt. Jag greps av panik varje gång jag insåg vad jag höll på med. Vad jag gjorde mot mina egna söner. Jag var kriminell, för det är mot lagen att slå andra. Ändå hade jag lyckats gömma mina handlingar i 20 år, under hela deras barndom. Nu hade jag satt min egen son i fängelse, tvingat honom att erkänna något han inte ens gjort. Jag hade tvingat honom att erkänna något som jag gjort. Ändå visste jag att spökena i mitt huvud skulle få mig att göra samma sak igen.