Hon brukade be lärarna om att få sitta ensam i ett grupprum vid provtillfällen. Men ensam var hon aldrig.
Rösten hade börjat mala redan igår kväll, men då hade hon lyckats hålla emot. Hon hade lurat bort den med hög musik i hörlurar och sedan lyckats somna. Nu försökte hon ta till samma knep igen. Hon höjde volymen på mobilen till max, men det gjorde ingen skillnad. Hur hög musik hon än lyssnade på var rösten alltid högre ändå. Den överröstade allt. Hon visste, för hon hade stött på den många gånger förut.
Den började alltid som en viskning. Svag, men obehaglig, som i en skräckfilm. Rösten sa hennes namn om och om igen tills den fick uppmärksamheten den ville ha.
“Molly? Molly? Molly!”
Hon försökte alltid att ignorera den och inte svara, för om hon svarade var det kört. Det fanns ingen röst hon mådde så illa av att höra som den här, men det fanns heller ingen röst som lät så lockande. Den kallade på henne, avlägset men ändå så nära. När läraren gett henne instruktionerna och stängt dörren efter sig var Molly bara tvungen att svara. Det fanns inte längre något annat alternativ.
“Ja. Jag hör dig”, fick hon kvidande fram.
Nu kom det råa skrattet som svar, precis som hon förväntat sig. Hon blev hånad varje gång för att hon inte lyckades stå emot, vilket bara gjorde henne mer osäker. Och ju mer osäker hon blev, desto mer självsäker och stark blev den andra.
Molly tittade ner på pappret som låg framför henne på bordet och läste första frågan. Hon kände sig direkt lite lugnare, eftersom hon faktiskt kunde svaret på den. Hon drog ett djupt andetag, fyllde lungorna med grupprummets unkna luft och satte pennan till pappret, men då var rösten plötsligt där igen.
“Du kan ju inte alls den här frågan.”
“Kan jag visst!” utbrast Molly och skrev snabbt som ögat ner den första meningen i sitt svar, för att bevisa att det var hon som hade rätt. Hon visste vad ett substantiv var, det var hon säker på. Hon skulle precis ge ett exempel när den andra slog pennan ur hennes hand och väste på avstånd.
“Du har ingen aning om vad du ska svara, eller hur?”
“Jo, jag har pluggat…” började Molly men blev snabbt avbruten.
“Ja, men inte tillräckligt, va?”
“Men jo! Jag har pluggat säger jag ju.”
Molly kände frustrationen bränna i bröstet och hjärtat började dunka fortare. Hon sneglade mot den grå stiftpennan som rullat iväg någon decimeter och funderade på om hon skulle våga ta upp den igen. Hon tvekade, rädd att den andra skulle straffa henne om hon trotsade och försökte. Ändå var det något som gjorde att hon greppade pennan, tryckte ut en ny udd och plitade ner det sista på fråga ett.
Hon ville vinna idag. För en gångs skull. Det hade hon aldrig klarat innan, och då hade hon försökt i snart fyra år. Rösten hade varit en del av hennes liv sen hon började få betyg, alltså i sexan, när hon fortfarande gick på sin gamla skola. Hon mindes första gången den hälsade på lika tydligt som om det vore igår. Hon skulle skriva en uppsats i historia, som var hennes värsta ämne. Precis som nu hade den börjat som en viskning långt bort, men sedan smugit sig närmre och närmre tills den vrålat så högt att hon inte klarade mer. När läraren lämnat tillbaka pappret på hennes bänk en vecka senare hade Molly sett besvikelsen i hennes ögon när hon nickade mot bokstaven som med röd bläckpenna högst upp i högra hörnet markerade hennes resultat. F, inte helt oväntat. Kompisar och föräldrar tyckte att hon överreagerade. Herregud, det var ju bara ett prov! Inget att bry sig om. Men det var en katastrof för Molly. Det var ett resultat av hennes misslyckade försök att kämpa emot, ett resultat av den andras ord. Den gången, och alla gånger efter det var det den andra som hade vunnit. Men idag var det hennes tur.
Hon höll andan när hon fortsatte skriva svaret på frågorna och befallde den andra att hålla sig borta.
“Du säger inte ett ord, hör du det” Pennan flög fram över pappret. Fråga två. Fråga tre.’
“Du kan vara tyst nu, jag vill inte lyssna på dig”. Fråga fyra. Hon kände hur den andra vägrade förstå, hur den sprang allt närmre henne. Allt hon ville nu var att backa, men hon satt kvar.
“Jag är inte rädd för dig.”Hon tittade den andra rakt i ögonen och fick ett elakt flin tillbaka.
“Det är du visst. Jag är starkare, du är värdelös Molly. Du vet att jag har rätt”. ‘
Den andra stod precis framför henne nu, så nära att hon kunnat sträcka ut handen och vidröra den. Molly tog sats. Hon reste sig upp så kraftigt att stolen välte bakom henne och utan att hon visste hur det gick till såg hon sin egen hand vina genom luften och smälla till den andra rakt över kinden. Hon fylldes av en enorm styrka, men också av en förvirrad känsla. Örfilen var en fullträff, det visste hon, men ingenting stötte emot hennes hand vid smällen. Den andra verkade oberörd, glittrade med sina mörka ögon mot henne och stod helt stilla. Molly slog igen, och igen. Hon kände sin ilska som en eld i bröstet, kunde inte hejda det som skedde på något sätt alls. Motade slag efter slag mot den andras kropp med sina knytnävar, modig men inte orädd. Hon visste att hon när som helst kunde möta motstånd och förlora den här kampen också.
“Jag ska vinna. Det är min tur. Du ska dö”, mumlade hon sammanbitet och boxade så hårt hon kunde. Fick fortfarande ingen reaktion tillbaka. Varför protesterade den inte? Hade hon vunnit? Hon kände sig mäktigare än någonsin och lät slagen avstanna för en sekund för att hämta andan, när hon plötsligt kände den andras händer på sina axlar. Det var våldsamma, hårdhänta händer som tryckte ner hennes späda kropp och höll den så att hon inte kunde röra på sig.
“Molly. Ge upp.”
Den andra lät bestämd och hon blev så arg att hon kokade inombords. Hon tänkte inte ge upp.
“Du ska dö!”
Hon vrålade så högt att det kändes som om hennes lungor skulle gå sönder.
“Fattar du det? Dö då!”
Tårar började rinna längs hennes kinder, det var som om någon hade vridit på en vattenkran, för de bara forsade fram utan stopp. Den andras händer på hennes axlar låg stilla, fortfarande lika bestämda. Hon började få panik, ville inte längre vara kontrollerad. Orkade inte mer. Hon försökte formulera ännu ett hot men ut kom bara ett skrik utan mening, ett avgrundsdjupt vrål. Långt bort hördes snabba steg i korridoren.
Mollys hjärta slog så snabbt och så hårt att hon trodde att det skulle stanna. Snart skulle det inte orka slå mer, det blev så utmattat nu att det nog skulle ge upp helt, vilken sekund som helst nu.
Den andra tittade henne rakt i ögonen och pratade med en röst som nästan var hypnotisk, liksom trollbindande.
“Du behöver inte vara rädd för mig, eller arg på mig. Vi är en.”
“Va?”
Ett litet ord var det enda Molly kunde få fram mellan hulkningarna.
“Jag är du. Du är jag. Vi är en.”
Den andra lösgjorde greppet från hennes axlar lite grann, som för att visa att det var okej. Tårarna i Mollys ögon var så många att hon inte längre såg klart. Hela världen var plötsligt suddig. De klapprande skorna i korridoren var inte lika avlägsna nu. Molly ville kämpa emot, fortsätta slå och skrika, men det var som om all kraft runnit ur henne. Hon ville inte ta in vad den andra sa till henne, men någonstans djupt inuti insåg hon att den hade rätt. Hon orkade inte vara rädd eller arg mer. Det var hennes tur att vinna idag, men det gick inte längre. Särskilt inte när den andra fortsatte att prata sådär lugnande...
“Molly. Släpp taget.”
Hon skakade sammanbitet på huvudet, ville inte slappna av riktigt än. Det vore så skönt, men hon ville inte visa sig svag. Hon hade ju bestämt sig för att vara stark, för att kämpa emot. Som om den andra hade läst hennes tankar sa den direkt:
“Du är inte svag om du släpper taget. Du slipper det här. Du får vila. Kom ihåg det Molly- vi är en.”
Molly skakade på huvudet igen men kände att hennes kropp redan börjat lyda den andras order. Pulsen gick ner och tårarna strömmade inte längre lika fort ner för hennes kinder. En värme spred sig i bröstet och hon kände att det här var vad hon ville. Hon kunde låta den andra hjälpa henne lite bara.
“Okej” viskade hon.
“Okej vadå?” fick hon som svar.
“Okej, jag släpper taget.”
I samma stund som orden lämnat hennes läppar försvann all smärta inombords, och allt blev svart.
***
När svenskläraren Karin öppnade dörren till grupprummet fick hon syn på Molly på golvet, och sprang direkt fram till henne. Hon hade ju förstått att något hade hänt den stackars tösen så fort hon hört vrålet ståendes vid kopiatorn, och självklart skyndat dit för att se hur det var fatt. Hon visste ju sedan tidigare om Mollys historia med ångestrelaterade problem vid provsituationer och förstod att det antagligen hade med det att göra. Nu tog hon Mollys puls och kände den tydligt mot sina fingrar. Karin andades ut och skakade hennes lilla kropp.
“Molly, hör du mig?”
Hon fick ingen reaktion så hon fortsatte ruska Mollys axlar och upprepa hennes namn om och om igen. Så höll hon på i säkert en minut, fortfarande utan reaktion. Karin skulle precis tillkalla skolsyster när Mollys ögon sakta började öppnas. Karin försökte hålla en lugn ton i rösten även om hon faktiskt blivit ganska nervös när hon inte fått kontakt med Molly.
“Molly? Hallå? Du svimmade bara, du är okej.”
Sakta men säkert kvicknade flickan till.
“Molly?”
Nu verkade hon vara vid fullt medvetande igen för hennes mörka glittrande ögon tittade rakt in i Karins, och dessutom svarade hon.
“Molly är inte här längre.”