Norrländsk hockeyspelare blev personalchef
Jag var imponerad av de stora tågen som åkte förbi, och ville gärna köra själv. Helst ville jag transportera malm till Boliden.
Att han flyttade till Sörmland 1977 var en slump. Då hade hans fru fått jobb som lärare i Tystberga.
Att komma hit var faktiskt som att förflytta sig tio år tillbaka i tiden. Här lyfte herrarna på hatten för skolfröken, något sådant skulle aldrig inträffa i Norrland. Förmodligen finns det en tradition av grevar och baroner här som gör att man umgås på ett annat sätt. Men det har förstås ändrats lite nu.
Ganska snart efter att Anders fru hade fått jobb började han att arbeta på Nyköpings kommun med olika personalfrågor. Lokförardrömmen blev det inget av, eftersom Anders hade valt att läsa till socionom på Umeå universitet. Det var i slutet av 60-talet, och som många andra var han politiskt aktiv då.
Då såg den politiska skalan annorlunda ut. Socialdemokraterna var så långt till höger som man kunde tänka sig. Själv var jag med i ett ganska radikalt parti som hette Clarté. Nu är jag mer konservativ, men samtidigt tycker jag att det är synd att inte ungdomsrörelsen hörs mer idag.
I dag ägnar sig alltså inte Anders åt politik, utan åt beteendevetenskap. För att vara personalansvarig handlar inte bara om att löneförhandla och att organisera semestern som på 70-talet. Idag har han också hand om många psykosociala frågor.
Mycket av det jag gör handlar om att förbättra arbetsmiljön. Jag försöker också att underlätta för dem som känner stor press på sig och har svårt att koppla bort arbetet när de kommer hem.
Trots att många upplever arbetet som stressande, trivs Anders med att jobba i kommunen.
Vi har hand om skolan, barnomsorgen och äldreomsorgen, och ser till att samhället fungerar. Det är ju något av det viktigaste man kan göra.
Så jobbar vi med nyheter