Nostalgi i Culturum

Karln är ett fenomen. Owe Thörnqvist är 82 år och debuterade som scenartist för 58 år sedan. Det sägs att detta är en avskedsturné.
Men det märktes inte när han gjorde entré. Rak i ryggen, bockade och fräckt visade sin ljusrosa väst och rev igång med boogielåten ”Pelle Jansson” inför ett fullsatt Culturum. Han lät munspelets utsökta blå toner duellera med Ole Olereds potenta gitarrsolo.
Känslan för rytmen i 12-taktsbluesen sitter i ryggmärgen, och han sparade inte på energin, trots att han egentligen skulle kunna vila på sin solaltan och räkna Stim-pengar under resten av sitt liv.
Och självironin lyste igenom när han såg ut över publiken och konstaterade:
”Det var många kalhyggen här i kväll!”
Owe Thörnqvist har kallats Sveriges förste rockare, åtminstone med sina egna ord. När han 1955 släppte låten ”Julboogie” på skiva var det ett år innan Elvis Presley slog igenom på allvar i USA med ”Heartbreak Hotel”.
Men egentligen är Owe Thörnqvist en berättare, som ofta använder rock och boogie som musikalisk inramning för sina fabulerade historier, den ena mer fantasirik än den andra. Fast det blir för ordrikt för att det ska kännas som äkta rock’n roll, det blir svensk pastisch, för lite kärlek helt enkelt.
En enda gång under kvällen berörde Owe Thörnqvist de äkta känslorna, i den vackra ”Ett litet rött paket”.
Sången, som i Sven-Erik Magnussons coverinspelning sålde guld i början av 1960-talet, skulle kunna kallas pekoral. Men det är fel, i stället är texten och den underfundiga melodin ett dokument över en tid som för länge sedan flytt, om svunnen kärlek och brustna drömmar. Här framför Owe Thörnqvist den i ett Platters-inspirerat doh-wha-arrangemang av Anders Forslund som skickade publiken direkt tillbaka till ungdomens 50-tal med biomatinéer och vinterkvällarnas promenadåkning.
Nostalgi som kröp in under skinnet.
Roligast är Owe Thörnqvist när han släpper tyglarna och så gott som pratsjunger sina burleska visor, i ett högt drivet tempo. Han har byggt upp en alldeles egen värld, med figurer från ungdomens Uppsala och norra Uppland. Där ”Dagny” och ”Gun från Dragarbrunn” samsas med ”Albin och Pia” och där Owe Thörnqvist inte tappade ett enda rim, bland alla tusentals ord han reciterade.
Och tänk, stora delar av publiken kunde texterna utantill.
Slutligen, Owe Thörnqvist varvade mellansnacken med ”fräckisar”. En samling rätt unkna sexhistorier som han gott kunde ha besparat oss.
Hans gedigna humor och musikalitet gjorde sexskämten överflödiga.