Nostalgiresa som roade och värmde

Roligast var det säkert för alla oss i publiken som själva minns denna tid, när världskriget var slut och världen började öppna sig igen. Sverige var då ännu ett tryggt folkhem, som snart skulle bygga bort bostadsbristen och riva gamla ruckel och bygga varuhus och motorvägar. Och den moderna reklamens slogans började tränga sig på, för Algots kläder och Toy och Tulo.
På scenen fanns en radiogrammofon och en stor svart väggtelefon men ännu ingen tv plus foton av idolerna Clark Gable och Rita Hayworth. Det räckte.
Kvällen hölls ihop av Solveig Bergqvist-Larsson. Hon föddes 1950 och berättade om de första 19 åren av sitt liv. Men det var lätt att känna igen sig i Lyckoslantens fostran till sparsamhet och skräcken för tandläkaren som talade utrikiska. Och nog minns jag hur vi sjöng ”Morgon mellan fjällen” i lågstadiet till frökens spel på tramporgel. Men inte att det lät så pipigt som i går – och roligt!
En del inslag fungerade inte så bra, som Martin Ljung och hans ”Bannade Fläskfia”. Annat blev vackra ögonblick, som minnet av hur man trodde sig kunna se hur hunden Lajka åkte över himlen i sin Sputnik.
Tuffare och roligare blev det efter paus med 60-talet. Då fick pianisten stajla i skinnpaj, blåjeans och brylcreme och ännu mer visa hur han kunde driva en låt med full fart från basgångar och snärtig högerhand. Och vi var då inte så bra på engelska utan sjöng ”Schlafs jo, jä jä” och Lill-Babs var större än Beatles.
Kvinnans frigörelse fanns med under kvällen i låtarna: från hemmafru som sjunger om hur ett glatt humör är värt mer än pengar till avvisandet av en ”amatörcasanova”, sedan p-pillren för tuffa brudar i lyxförpackning med krav på att själva leva livet.
Men så kom bakslagen med ”Jag vill ge allt vad jag har, för denna underbara karl”. Och mycket riktigt blev vår ciceron som 19-åring lurad av en solochvårare.
Kvällens stora energispruta? Jo, Cecilia Kyllinge som sjöng både Frank Sinatra och Brita Borg, ledde värmande allsång och bytte kläder till raggarbrud och Janis Joplin, riktigt bra som hes och nasal och alltmera speedad i ”Me and Bobby Macgee”.