Nostalgitripp med Noice

Vagnhäradsbandet drog igång den förväntansfulla publiken med sin riviga hillbillyrock. Innan dess stod även det lokala hårdrocksbandet Hellshaker på scen som bjöd på en välpolerad livedebut. Förspelet var rock rakt igenom men när plötsligt Strauss klassiska månlandningsintro ekar i salen samlas en stor skara ivriga besökare framför scenen.
Det hörs gälla skrik och alla händer flyger i luften när Bedårande barn av sin tid drar igång. Tonårsidolerna Noice har äntrat scenen.
Det tar två sekunder
innan jag förstår vad Fearless menade. Majoriteten av publiken är i medelåldern, men denna lördagskväll har alla samlats – för att bli fjorton igen. Noice, som slog igenom för 32 år sedan, har idag bara två originalmedlemmar kvar i livet.
Med bassisten Peo Thyrén i spetsen visar kvintetten i kväll att de fortfarande är bedårande barn av sin tid. Energin, spelglädjen och publikens kärleksfulla allsång förvandlar alla i rummet till den de var 1980. Jag själv var då inte ens påtänkt. Men jag färdas i en tidsmaskin och kan för en stund se min egen och mina polares morsor stå och flörta med sina högstadieförälskelser. Jag känner deras värme och nostalgi, men samtidigt ett brutalt obehag.
Det är första gången Noice lirar i Trosa konstaterar Peo, med den bredaste stockholmskan som någonsin skådats, innan de slår igång bandets superhit En kväll i tunnelbanan. Det är en känslofylld och välrepeterad repertoar med hits som Noice bjuder på.
Kvällen i ära passar de även på att firar Peo Thyrén och trummisen Robert Klasén som i höst fyller 50 år. Låten Dolce vita (det ljuva livet) hoppar bokstavligt talat igång efter ett a capella-intro.
Bandet skuttar upp och ner i takt till keyboardens lyckliga slinga. Det är något mindre hårspray i publiken denna afton, men det ljuva åttiotalet gnistrar i allas ögon.
En hel del yngre besökare syns även till, som likt mig har växt upp med Noice i högtalarna hemma. För visst kan vi sjunga med.
Det slår mig plötsligt att sångaren Funky Dan Larsson är alldeles för ung för att ha kunnat ragga tjejer vid Slussen på slutet av 70-talet.
Med sin tatueringsfyllda kropp poserar han över hela scenen och hjälper hela tiden till att höja publikens jubel.
Men, en trettioårig Ola Salo-kopia kan tyvärr inte gestalta en femtonårings tonårsångest. Framför allt inte en arg stockholmsgrabb under punkeran. Han försöker i alla fall sitt bästa genom att både strippa och ge kaxiga kommentarer till sponsorerna uppe på balkongen. Skärpet knäpps upp och värmen stiger ytterligare då låten Amerikanska bilar gasar igång. Allsången är hela tiden så kraftfull att mikrofonerna nästan är överflödiga.
Här och där syns hånglande par i vimlet som njuter av just deras, alldeles egna, speciella låt. Under Du lever bara en gång sveper doften av varmkorv med ketchup förbi mig. Känslan av fritidsgård är total.
Noice bjuder på ett längre extranummer och ett rejält punksväng. En sentimental tryckare av Ut i natten avslutar kvällen och jag tror verkligen att tonårshormonerna sitter kvar hos de flesta ända in i småtimmarna.