Det är högsäsong på gymmen nu. Nyårslöften eller ej – det är första dagen på resten av folks liv och det behöver såklart inte vara fel. Som motivation att börja med en ny vana kan en nystart vara så god som något.
Den bästa motivationen för mig är dock något helt annat. Dyker det upp unika tillfällen kan jag inte låta bli. Finns risken att de aldrig kommer tillbaka måste jag utnyttja dem – och jag är inte dummare än att jag satt i system att lura mig själv.
Möjligen kan min ”nu eller aldrig-träning” ha sina brister på den sistnämnda punkten
Bor jag på hotell så använder jag alltid gymmet, med just motivationen att jag antagligen aldrig mer kommer att ha tillgång till det igen. Hotellgym är sällan speciellt roliga, men det hör liksom inte dit. Jag lyckas lura mig själv i alla fall. Samma sak med de gratisveckor på gym som då och då dyker upp. Med vetskapen att jag bara har en vecka på mig går det inte längre att skjuta upp träningen. Även om jag tänkt att bli medlem tänker jag inte på det – då försvinner ju den extra motivationen.
Skidåkning och långfärdsskridsko är ”nu eller aldrig-träning” ställd på sin spets, åtminstone för sörmlänningar. Lägger sig isen eller snön finns det inte så mycket att vänta på. Att skjuta upp turen till i morgon är oftast förödande, då kan allt vara förbi.
Det sägs att den bästa träningen är den som blir av. Det sägs även att det viktigaste med den är att den blir regelbunden. Möjligen kan min ”nu eller aldrig-träning” ha sina brister på den sistnämnda punkten.