Nu har Vägval vänster en historisk möjlighet

När vänsterledaren Lars Ohly uppmanade andra att hitta ett enda citat av honom som visade att han försvarade diktatur eller förtryck, hade han glömt att det finns välsorterade bibliotek. De beklämmande saker som Ohly sagt eller skrivit har SVT inte ens behövt använda dold kamera för att få fram, de fanns redan i tryck. Ohlys och hans partikamraters svårigheter att skilja diktatur från demokrati, är graverande. Det blir inte lättare när partiets yngre förmågor ska förklara varför det är lite bättre med kommunist-diktatur jämfört med andra former av diktatur. Och skuldförnekelsen i brevet som skulle beklaga de så kallade Kirunasvenskarnas öde, visar att partiledningen fortfarande år 2000 trodde att den kunde retuschera historien.
Det stora flertalet av vänsterpartiets väljare är inte troende kommunister. Tillrättalägganden och strategiska reträtter i de jobbiga frågorna måste därför till för att polera partiets yta. I sitt verkliga inre har partiet dock inte förmått eller kanske ens försökt att bryta de gammelkommunistiska strukturerna. Vad hjälper det att plocka ned Lenin från väggen, när hans anda finns i ledningens ryggmärgsreaktioner.

Det är därför vänsterpartiet skräms av föreningen Vägval vänster. Med forne vice ordföranden Johan Lönnroth som främsta namn, kräver den att partiet på allvar ska bryta loss kommunismen ur såväl väggar som program. Men försöken att reformera partiet verkar vara förgäves. Då förefaller Lönnroths idé om ett nytt socialistiskt parti på vänsterkanten som mer hållbar. Bekymren är dock flera. Det är inte säkert att självförtroendet finns för att, likt vänsterdemokraterna i Gnesta, vända partiet, statssocialismen och de gamla kommunistväljarna ryggen och börja om från början. För att lyckas behövs därtill en eller flera partiledare, som tar debatten när gamla och nyfrälsta kommunister försöker rädda det som räddas kan. Om detta nya rödgröna parti sedan kunde locka väljare även från socialdemokraternas och miljöpartiets vänsterflygel skulle det politiska landskapet till vänster raskt se annorlunda ut. Det är en historisk möjlighet.

Inom vänsterpartiet hoppas man att mediestormen ska avta och att glömskans dimmor återigen ska sluta sig om det som hänt, gjorts och sagts. Men med kommunister som Lars Ohly vid rodret skickar partiet ständigt dubbla budskap. Att gång på gång ta tillbaka det som blir alltför besvärande offentligt, håller inte i längden. Det är förödande för den demokratiska trovärdigheten och rena julafton för Vägval vänster.