Nu vill han berätta om kriget

Bertil Nyman minns kontrasterna, som mellan paradiset och helvetet. Ur den öppna vagnsdörren väller lukten av sjuka, sårade, eter ut, kväljande i det vackra norrländska sommarlandskapet. Sjukhuståget är på väg från Haparanda till Grefsen utanför Oslo med sårade tyska soldater. Det är 1941 och Bertil Nyman gör sin första av fjorton resor med sjukhuståget.
På torsdag berättar Bertil Nyman om sina upplevelser under kriget. Skandal eller dip-lomati med Röda Korståg under andra världskriget, kallar han sitt föredrag.
Jag ska ta bladet från munnen och berätta hur det var, förklarar han. Uppdraget var ju kontroversiellt men Röda Korset hjälper ju alla.

Om sin upprördhet när han såg tyska officerare sitta på vagnens plattform och på den svenska kartan pricka in befästningar som tåget passerade.
Om hur väl de blev behandlade av tyskarna i Oslo och om norrmännens aggressivitet över svenskarnas, som de tyckte, svek.
Jag minns en gång att norrmännen hoppade upp på en spårvagn där vi åkte, vi hade ju svenska uniformer på oss, och ville riva ner oss på gatan, berättar Bertil Nyman.
Bertil Nyman är född i Nyköping och bodde här till 1941 då han ryckte in i lumpen. Han kom till Linköping och sjukvårdstrupperna efter att några år varit med i Röda Korset. Det här var vid midsommartid. Så kom beskedet Sverige har fått ett uppdrag. Uppdraget gällde att transportera sårade tyskar från Torneå och Kemi ner över Sverige till Grefsen utanför Oslo. De sårade lades in på Akers krigssjukhus.

Sjukvårdarna måste ha ett starkt psyke för att klara att se de sårade. Vidare var uppdraget hemligt, man kunde alltså inte tala om det med utomstående. Någon hjälp att bearbeta upplevelserna har sjukvårdarna inte fått. Inte heller har gruppen träffats efter för att tala om det.
Jag har skrivit av mig, säger Bertil Nyman, men man anar ändå att minnena sitter djup och smärtar.

Tjänstgöringen var i sexveckorsperioder. I Oslo blev svenskarna mycket väl behandlade, bjöds på opera och banketter. Första banketten minns Bertil Nyman särskilt.
Vi kom in i salen, där tyskarna satt på ena sidan och vi skulle placera oss vid bord på andra sidan. Den tyske chefen hälsade välkommen och saluterade med Heil Hitler. Vi blev alldeles förskräckta. Men vi hälsade inte tillbaka.

Nu vill Bertil Nyman berätta hur det var.
Jag har många minnen. Bland annat hjälpte vi flyktingar under transporterna, vi utnyttjade inspektionsfriheten enligt Genevekonventionen. Men de sårade var i uselt skick. Den tyska armén hade inte vinterutrustning och inte tillräckligt med sjukvårdsmateriel.