Ny madonna kräver tålmodigt karvande
Hon har fått fingrar men ännu inget ansikte. Med bildhuggarjärn och morakniv karvar sig skulptören Magnus Persson tålmodigt inåt i det tjocka trästycke som så småningom ska bli en exakt kopia av en 1300-talsmadonna.
Eftersom vi kan jämföra med andra madonnor från samma tidsepok vet vi ganska säkert att Jesus höll upp två fingrar i en välsignelsegest. Så kommer han att se ut på min kopia, berättar Magnus Persson.
Det är ett speciellt uppdrag han fått; ett göra en exakt kopia av den madonna från tidigt 1300-tal som ligger på bordet framför honom.
Lite nött och trasig har hon blivit med årens lopp. Någon gång under århundradena tyckte församlingen i Väversunda kyrka, strax söder om Vadstena, att deras Madonna kändes omodern. Kanske hamnade hon på kyrkvinden, kanske i ett förråd.
Eftersom all färg är borta har hon nog förvarats någonstans där temperaturväxlingarna varit stora, säger Magnus.
Så småningom kom hon till Historiska Museet, där hon nu är en av klenoderna. Men i
Väversunda har man börjat längta efter sin gamla madonna. Och då kom man att tänka på den sörmländske skulptören Magnus Persson som tidigare gjort liknande arbeten.
Nu står Magnus där, böjd över madonnan och mäter upp varenda veck och finger med den speciella punktapparat som uppfanns redan under renässansen, när antika skulpturer skulle kopieras.
Det ser nästan ut som en skranglig byggnadsställning tagit plats ovanför Madonnans kropp. Med hjälp av flyttbara metallrör styr Magnus Persson en vass liten metallspets som mäter höjder och dalar i skulpturen. De olika fixpunkterna förs sedan över till kopian som med sina många utskurna prickar nästan ser ut att ha drabbats av mässlingen eller maskangrepp.
När den omständliga mätningen är klar återstår det än mer omständliga arbetet att långsamt karva sig ned till de olika punkterna med hjälp av kniv och bildhuggarjärn.
Man får gnaga sig fram försiktigt som en liten mus. Om man börjar slarva eller stressa blir det bara fel, säger Magnus som lärt sig att ta djupa andetag och slappna av när det börjar kännas jobbigt att stå dubbelvikt över skulpturerna.
Det är ett speciellt uppdrag, säger han. Arbetet är inte bara fysiskt ansträngande. Han är också oerhört medveten om att originalmadonnan är både oersättlig och ömtålig. Det gäller att handskas varsamt med henne.
Eftersom madonnan är så värdefull får hon inte heller lämna museet. Varje dag får Magnus åka från hemmet i Kärret, utanför Laxne, till ett lånat konservatorsrum på Historiska Museet där hans bildhuggarjärn står beredda.
Jag har gjort tre liknande skulpturer av gamla kyrkoskulpturer tidigare, men nu är det faktiskt tjugo år sedan sist. Och det får inte bli för tätt mellan sådana här uppdrag. Det sliter på kroppen. Och jag blir ju inte precis yngre.
Ansiktena hos Maria och Jesus blir det absolut svåraste att mejsla fram. Det är så känsligt att få ansiktsuttrycken rätt, säger Magnus.
Man klarar inte av ett sådant här arbete om man inte är en van skulptör och har konstnärlig bakgrund. Man måste förstå hur de en gång skurit träet för att få rätt tyngd i kläderna. För att läsa träet krävs ett tränat öga.
Människor som hör talas om Magnus ovanliga uppdrag frågar alltid vad som händer om han hugger fel. Men det gör man inte, säger Magnus med ett försiktigt leende.
Jag jobbar ju inte precis med motorsåg eller yxa. Jag använder små järn och är noga med att bibehålla koncentrationen. Men det är ett oerhört tidsödande arbete.
Om en månad tidigast
räknar Magnus med att hans kopia är klar. Då finns två
Väversundamadonnor i landet. Men innan Magnus madonna kommer på plats i kyrkan ska hon målas i grönt, purpur och guld så att hon lyser lika färgstarkt som hon gjorde när hon var nu för 600 år sedan.
Några få färgrester skymtar i Madonnans klänning som ser ut att ha varit grön. Men spåren kan luras. En rest av rödfärg kan från början ha använts som underlagsfärg inför en guldmålning.
Det händer att Magnus tänker på den bildhuggare som en gång i tiden mejslade fram madonnan och det lilla Jesusbarnet. Men han känner absolut ingen andäktig gemenskap över århundradena när han står där med sin morakniv och skär bort träflisor.
Jag är inte religiös. Men det är ett väldigt spännande arbete, även om det är väldigt olikt det jag annars håller på med. Det handlar ju inte om att hitta ett eget uttryck utan om att få fram originaluttrycket.
Så jobbar vi med nyheter