Ny skildring av anrik klass

I själva verket blev det som man kunde befara, ofokuserat och namn, namn, namn.
En bra bok om den svenska adelns historia skulle annars behövas, för det finns ingen riktig översikt som behandlar adelns utveckling som grupp eller stånd, vilket är en smula egendomligt då adeln hängt med så länge med nästan ständig påverkan på Sveriges utveckling.
Inte så mycket nu kanske, men fram till för hundra år sedan såg den svenska adeln det som självklart att sluta upp kring kung och fosterland när krigstrumpeterna skallade eller andra kriser var under uppsegling. Utan att tveka har enskilda adelsmän offrat sig själva och sina söner på Europas slagfält.
Varför, kan man fråga sig? Vad är det egentligen som byggt upp denna enastående pliktkänsla? Hur ser hela den uppsättning regler ut, som utgjort skillnaden mellan dem och oss andra?
Ja, det hade varit roligt att få svar på den typen av frågor, men det får man alltså inte. I stället erbjuds läsaren en högst summarisk framställning av hur adeln en gång kom till, hur den som grupp agerat vid olika tillfällen i historien, dess uppgång fram till stormaktstiden och senare anpassning till nya tider med nya krav. Det hade annars varit önskvärt om författaren utvecklat just den här delen av sin framställning, för det är det som hade behövts.
1680 års riksdag till exempel med införande av envälde och reduktion, som fick ett sådant avgörande inflytande på adelns nya roll i samhället, där Hans Wachtmeister var en de pådrivande, avhandlas på ett par sidor. Wachtmeister – som verkligen är ett sådant utmärkt exempel på vad konflikten rörde sig om ur ett adligt perspektiv – nämns bara som hastigast.
Hade bokens fokus legat där, på adelns utveckling som stånd, gärna i jämförelse med utvecklingen i andra länder, såsom Danmark eller Tyskland, så hade också titeln stämt med innehållet. Då hade bokens 400 sidor varit ren lustläsning.
I stället har Eriksson i sin iver att ge exempel på olika företrädare för adeln genom historien, förvandlat boken till en lång räcka av omotiverat långa mikrobiografier, ofta över individer som inte är särskilt representativa och som dessutom lika ofta biograferats på andra håll.
Till sist blir namndroppandet så omfattande att man undrar om det i själva verket inte är Svenska adligas historia man sitter med och inte den svenska adelns. Kort sagt, man ser till sist inte skogen för alla träd.
Ett annat tråkigt konstaterande gäller språket, där ett ord som putti (småänglar) anses viktigare att förklara för läsaren, än verkligt svårdefinierade ord som habitus och elit, som förbigås helt utan problematisering. Som läsare känner man sig kluven och undrar hur många som egentligen vet vad habitus betyder.
Nej, den svenska adelns historia väntar fortfarande på att skrivas och kanske är det så, att vill man läsa en riktigt bra bok, ja då får man skriva den själv.