I går berättade SVT Rapport att knappt tre av tio personer under 25 gick med i a-kassan förra året. Fem år tidigare var andelen dubbelt så stor.
Men det är inte konstigt att så få unga väljer att stå utanför. De tycker att papperexercisen är för krånglig, vittnar arbetsförmedlaren Urban Bjarnehag. Att regeringen höjde avgiften 2007 har också bidragit till att unga såväl gått ur som struntat i att över huvud taget ansluta sig till någon kassa.
En mer komplex bidragande faktor är arbetsmarknadens utveckling. För att gå med i en a-kassa krävs ofta att man kan visa papper på att man har arbetat inom en viss bransch under en längre period. Liknande villkor gäller för alfakassan, som är till för arbetslösa som inte är med i någon a-kassa. Många under 25 har inte arbetat minst sex kalendermånader, vilket är kravet för att få ersättning från exempelvis alfakassan.
Kanske allra mest bland unga blir anställningsvillkor 1A allt mer sällsynt, det vill säga 8-5-jobb fem dagar i veckan enligt kontrakt. Praktikplatser, traineejobb, projektanställningar och frilansarbete krävs av dagens allt mer dynamiska arbetsmarknad. Blir man arbetslös är socialbidrag det enda alternativet, en ersättning som kräver att man är mer eller mindre barskrapad.
Om kassorna vill ha fler medlemmar måste de inse att förutsättningarna för den unga arbetskraften har förändrats. Därtill kommer en mentalitetsförändring där individualismen vinner mark hos gemenskapsandan i Sverige. A-kassorna är precis som de flesta andra aktörer oförmögna att förändra mentaliteter. Institutionerna gör bäst i att förändra sig själva.