En helg av ganska så mycket hemskhet i världen har förflutit. Ett år sedan terrordåden i Stockholm, ett nytt, liknande vansinnesdåd i Tyskland och så söndagens uppgifter om ytterligare en gasattack i Syrien.
Det är inte svårt att bli dyster.
Jag pratade med en vän om det hela i lördags. Om att inte ge för stor plats i sinnet åt det där som tar och som sorgar ner. Min vän undviker i möjligaste mån kvällspressen av just den anledningen.
– Det är ändå bara död och elände, påstod vännen.
Och vår diskussion tog fyr. På ett angenämt sätt ska jag tillägga.
Förra veckans största rubriker och möjligen även textmassor i all svensk media handlade visserligen om Lill-Babs död. Men mest om de minnen hon lämnar.
Framförallt om hennes alldeles oerhörda snällhet. I text efter text, inslag efter inslag är det snällheten som sipprar fram.
Liksom hennes förmåga att se människor.
Varenda kotte vad det verkar.
Vagnhärads musikalstjärna Niklas Asknergård berättade att han efter sitt livs första tv-framträdande på 1990-talet blev uppringd av Lill-Babs. Eller Barbro som hon kort och gott presenterade sig. De kände inte varandra alls, men hon hade sett honom i tv och ville bara säga att han gjorde det hela bra.
Samtalet på några få minuter påverkade hela hans karriär berättade han i SN (han slog senare stort på Londons musikalscener).
Visst är det hisnande vad några minuters snällhet kan leda till?
Vi borde alla bli lite mer som Lill-Babs.
Vem är du snäll mot i dag?