Nyfiket och sympatiskt om sextioåttorna

Den där märkliga skuggan av utopi, rörelse och ungdomskult som då och då rör sig i diskussionen år 2013 måste förklaras. I jämförelse, vilken kunskap hade jag själv om 1920-talets tankar och händelser som sjuttonåring? Alltså just 1968.
Den vänligt nyfikna tonen från en massmedial kändis,
född 1964 och uppvuxen i Maranatarörelsens överagiterade religiositet, överraskar.
”Var blev ni av, ljuva drömmar” är en intervjubok av några kända namn som alla var del av denna heterogena svallning som alltför ofta beskrivs som en enda rörelse: Tomas Bolme, Suzanne Osten, Åsa Moberg med flera.
Lyckligtvis final med Göran Rosenberg, den djupast reflekterande, i övrigt är skarpsinnet lite ojämnt. En känsla av självbelåtenhet dominerar, man ser tillbaka, ångrar sig inte, finner gärningen god. Vila gör de inte på sjunde dagen, dessa pensionärer är alla synnerligt aktiva.
En elit? Jo, och kanske representativ. De som valde vänsterns väg 1968 hade oftast lätt för sig, fick därför positioner efteråt, formuleringsprivilegierna höll i sig. Den som formulerar historiens vilja blir lätt ett namn. Knappast kändis, de flesta fick en tjänst i offentlig sektor.
Kändisproblemet finns där – att än en gång tugga sig
igenom Mikael Wiehes eller Jan Guillous tillbakablickar, bägge uppfyllda av sig själva. Staffan Ling, pratglad gammal trotskist, rör vid själva atomkärnan och funderar över
oviljan att rätta in sig hos dessa välutbildade unga.
Varför denna radikalisering? En reaktion mot världens
dubbelmoral, hyckleriet att prata demokrati och bomba Vietnams fattigbönder? Mot en socialdemokrati så tillbakalutad att den bara såg sin egen himmel och inte verkstadsgolvets orättvisor? Mot en
jämlikhet som inte såg kvinnorna, halva mänskligheten, mot en miljöpolitik som förbisåg miljön? Ja, ungefär. Alla frågor fanns på dagordningen, det utopiska draget – allting är möjligt – var starkt. Det var en lust att leva.
Leijnegard har skrivit den mest sympatiska boken hittills om sextioåttorna. Några vanliga entusiaster hade varit välkomna, de frysande penning-
skramlarna utanför Domus, de ständigt marscherande, flygbladstryckarna i källarlokalerna. De som återformulerade folkrörelsens idé: Vi ger oss inte, vi börjar om igen! En tankesmedja som inte hade pengar i tanken, bara idén om en rimligare och rättvisare jord.