Nyköpingsbon Lennart Bjöörn, 76, har funnits vid Ethels sida sedan 1960-talet – det var då de träffades på dåvarande Domus (köpcentret Nyckeln i dag). De blev ett par och bildade familj.
Nu har decembermörkret lagt sig utanför fönstret. Lennart Bjöörn sitter i en fåtölj på den palliativa avdelningen. Här har han varit varje dag de senaste sex veckorna, vid Ethels sida – i livets slutskede för henne.
Det började med bröstcancer, som hunnit sprida sig. Hon fick inledningsvis vård i hemmet, så kallad specialiserad vård i hemmet (SSIH). Cancern fortsatte sprida sig till skelettet och till slut fanns ingen återvändo än att få vård på sjukhus. Smärtan var stor och kontinuerlig smärtlindring var det enda som hjälpte.
– Det är ...ett lidande, säger Lennart Bjöörn, och orden stockar sig.
De senaste dagarna har hon inte varit kontaktbar. Men Lennart Bjöörn har fortsatt funnits där vid hennes sida. Dag efter dag med vetskapen om att hon aldrig kommer tillbaka, aldrig kommer hem.
Han prisar personalen. SSIH är "det bästa som hänt", tycker Lennart Bjöörn, för det innebar att Ethel kunde vårdas hemma och få vara i sin hemmiljö så länge som möjligt. Att få vara hemma under sin sjukdomstid upplevs ofta som en livskvalitet, men ställer också en del krav på anhöriga, som kan känna sig osäkra och varje minut bunden till den sjuke.
Vård i hemmet ska inte för anhöriga uppfattas som att det ställs extra krav eller ytterligare press.
– Det finns en patientvinst med att vårdas hemma, det är tanken. En av våra uppgifter är att stötta, men vi har det fulla medicinska ansvaret för patienterna, säger Ingrid Lindroth, överläkare inom geriatriska kliniken.
– SSIH är lite av framtidens vård, och det kan utvecklas och samarbetet med kommunerna breddas, säger Linda Asplund, vårdenhetschef på palliativa avdelningen.
För flera år sedan fanns Manteln, en palliativ avdelning, med fokus på hemmiljö. Den enheten skrotades och en ordinär palliativ avdelning återuppstod, men den stängdes för drygt två år sedan. Brist på personal var orsaken. Beskedet överraskade även landstingspolitikerna och har sedan dess varit en återkommande fråga.
I slutet av augusti öppnade avdelningen igen. I nyrenoverade lokaler.
75 procent av alla patienter i vård i livets slutskede är cancerpatienter. Även patienter med obotliga neurologiska sjukdomar som ALS och MS vårdas här. Flertalet av patienterna är äldre, men det förekommer även barn.
Vårdtiden på avdelningen är i genomsnitt tio dagar.
– Många gånger handlar det om att hålla sjukdomen i schack, säger Ingrid Lindroth.
Det kan många gånger vara ett sorgligt arbete där döden är ständigt närvarande. Personalen har kontinuerlig handledning, etiska diskussioner och team kring patienten.
Och personalen upplever att de utför ett viktigt och meningsfullt arbete genom att hjälpa, lindra – och inte minst stötta och hjälpa anhöriga.
Med tanke på den demografiska utvecklingen att fler och fler blir äldre och därmed fler behöver vård i livets slutskede kommer trycket öka.
Så vad önskar ni av jultomten?
– Fler sjuksköterskor så vi kan öppna fler vårdplatser, svarar Kerstin Vestergren, verksamhetschef för geriatriska kliniken, som palliativa avdelningen tillhör.
Vård i livets slutskede handlar även i stor omfattning om anhöriga. Lennart Bjöörn uppskattar den omvårdnad och omtanke hans Ethel och han och hans familj fått av personalen.
– Det är en otrolig hjälp och underbar personal, säger han.
Efter att vi en sen eftermiddag lämnat Lennart Bjöörn och Ethel återupptog vi kontakten några dagar senare. Ethel hade dött dagen efter vårt besök.