Nyköpingsrevyn gräver inte lokalt

Det är lätt att förstå frustrationen. Här gör man en revy för att häckla dem som styr och deras beslut – och så har det inte hänt något som man kan driva med. 
Men man är förstås inte en lokalrevy om man inte genast förvandlar den irritationen till en sketch. I Nyköpingsrevyn 2012 heter den ”Fotbollsdomaren” och handlar om ett gäng politiker som ska lära sig spela fotboll men gör sitt yttersta för att slippa agera eller vidröra bollen på något sätt. Det är en av årets vassaste sketcher – men tyvärr också en av de få som har lokal anknytning.
Man kan gissa att det varit ett lite turbulent år för Nyköpingsrevyn. Robin Stegmar och Pär Malmström har nämligen annat för sig denna vinter och ett gäng nya aktörer har tagit plats på scenen. För revygänget betyder det inte bara att två rutinerade skådisar försvunnit utan också att man tappar inarbetade karaktärer – såsom Stegmars vankelmodige Urban Granström.
Men ett kommunalråd krävs förstås i en nyårsrevy, och nykomlingen Emil Landström visar sig vara en komisk fullträff och ett riktigt fynd i rollen. Det är bara att hoppas att han stannar kvar och att hans Granström – norrländskt ordknapp och allmänt samarbetsovillig – kan bli en återkommande revyfigur.
För grejen med revypolitiker är ju inte i första hand att de ska ha så mycket gemensamt med sina verkliga förebilder, utan att de är tydliga och humoristiska karikatyrer som publiken kan få en egen relation till. Och här har både Landströms ”Granström” och Jenna Åhréns miljönervösa och hunsade ”Malin Hagerström” stora potentialer.
Kul att återse på scen är också Jacqueline Hellsten och Ulrica Carlsson – nya i ensemblen, men välkända för Nyköpingspubliken. Men nog bör de kunna få varsin politiker eller annan Nyköpingsprofil att sätta tänderna i till nästa år.
Det jag saknar i Nyköpingsrevyn 2012 är nämligen det lokala. Nejdå, det saknas inte helt och hållet. Urban Granström är som sagt med en hel del, Moderaterna häcklas för sin osynlighet, SN (Stadshusets Nyheter) visar sig leva i nära symbios med makten och avgående kommunalrådet Johannes Krunegård får en passning för att han lämnat politiken för konsultlivet. Och så återkommer förstås Kjell Åkerlind i sin paradroll som gnällig sörmlänning med synpunkter på allt.
Men nästan hälften av sketcherna är inköpta från annat håll och även om flera av texterna är fyndiga (jag gillar särskilt ”Vuxendemokraterna” där revyns yngsta skådespelare gör slarvsylta av SD:s populistiska främlingsfientlighet) så är det ju de egna politikerna och de riktigt vardagsnära besluten som man vill skratta åt i en nyårsrevy.
Det finns mycket att gilla i Nyköpingsrevyn – roliga skådespelare, duktiga sångare och en allmän känsla av professionalitet.
Men inför revypremiären 2013 önskar jag mig ett vassare manus där revygänget verkligen gräver djupt i det lokala livet och vågar nöta in både karaktärer och årets händelser.
Och om politikerna inte levererar 2013 heller? Se det i så fall som en extra möjlighet att vässa texterna och giftigheterna!
Det är ju ändå de riktigt lokala slängarna – vare sig de riktar sig mot politiken eller dagstidningen – som man minns bäst efteråt.