Han har vetat det ända sen han stod i slamrande korridorer på gymnasiet i Katrineholm och bråkade med ungmoderater, meningsmotståndare som hävdade att socialismen var en vacker tanke som tyvärr stred mot människans natur.
Och nog är väl det något de flesta av oss vet? Att människan i grunden är en aggressiv egoist har hamrats in i oss från 1600-talets Hobbes och naturtillståndets allas krig mot alla, från Darwin och evolutionens gynnande av den starke, från socialdarwinister och sociobiologer till 1970-talets nyliberaler som sedan gjort sina röster hörda långt fram i nutid.
Vänsterfolk brukar sällan gilla biologiska förklaringar. Jag vet inte varför, men gissar att det handlar om att miljön anses viktigare än arvsanlagen, att det snarare är politik som gör oss till dem vi är, inte anlagen vi bär på. Hursomhelst menar Greider att det här är synd. För biologi är ju politik som sagt, och något har hänt med människosynen inom det biologiska vetenskapsfältet de senaste 10-15 åren.
Ungefär som högern länge utnyttjat Darwin och den egoistiska genen har vänstern nu möjlighet att använda Joachim Bauers "Den samarbetande genen; avsked från darwinismen". Eller Lynn Margulis som på senare år fått gehör för kritiken mot den neodarwinistiska fixeringen vid tävlan och konkurrens.
Greider skriver från Dala-Floda, det är sommar och det är 2013. Att läsa honom är som att följa med på en litterär helikopterfärd, under oss passerar inte bara åkerlappar och svajande vildgräs utan stora fält av kunskap. Resan är i högsta grad tvärvetenskaplig och kulturjournalistik i bästa mening. Snabbt och elegant kan Greider växla perspektiv från biologi till politik till medicin. Visst, det finns också ett avstånd och vissa experter, inte minst inom biologin, lär säkert vilja avfärda Greider som en dilettant. Men vetenskap är sällan befriad från värderingar och i takt med en tilltagande specialisering blir behovet av tvärvetenskap inte mindre utan större.
Jag ska inte försöka sammanfatta boken, däremot kan jag återge en av de viktiga utgångspunkterna: Den neolitiska revolutionen sker då människan går från att vara kringvandrande nomad till att bli bofast. Från att han varit en jägare som närmast egendomslöst levde i små grupper där det solidariskt delades på bytet, blev hon bonde och började samla egendomar, bygga hierarkier, samhällen och länder. Greider påminner om att nomaden är äldre än den bofasta människan, solidariteten är därmed ursprungligare än egoismen.
Ibland tycker jag Greider är för snabb med att dra slutsatser, som när han hävdar att den kristna människobilden är präglad av synen på människan som en primitiv varelse som behöver en stark ledare. Det vore fullt möjligt att i stället hävda att kristendomen försökt göra människan visare, mer empatisk och därmed utgjort en motpol till tron på den starkes rätt. Men Greiders tendens till branta slutsatser skapar betydligt oftare oväntade aha-upplevelser. Smått briljant är övergången från högertolkningen av Husbys bilbränder som ett tecken på människans aggressivitet, till ett slags nutida nomadperspektiv där reaktionerna i stället blir exempel på människans medfödda förmåga att reagera på sociala skillnader och stora ojämlikheter. Sådana stunder väcker Greider ett kittlande sug i magen, som då man tittar fram över ett stup och ser landskapet nedanför med överblick från ett helt nytt perspektiv.