Frasen sägs alltså på ett avmätt och mycket behärskat vis. Som om det vore en mänsklig rättighet med fikonmarmelad till den grottlagrade Gruyéreosten – eller vad det nu är han håller i sin välmanikyrerade vänsterhand.
Den här till synes obetydliga händelsen inträffade förra veckan i en saluhall på Söder. Jag var där på lite höstlov med barn och sånt och passade på slinka in och drägla en stund över alla delikatesser. Jag kan inte sätta fingret på varför jag blev så oerhört provocerad. Kanske skulle jag, eller sambon för all del, låta på samma självklara sätt om vi levde ett mer urbant liv och var stammisar i en saluhall. Men nu är vi inte det.
I stället känner jag mig fortfarande lika osäker på om jag ska lägga betoningen på golet eller på fettan när vi handlar den supergoda salamin Golfetta på Ica-charken på fredagar. Och jag vette tusan hur man uttalar Gruyére på ett snyggt vis.
I grunden handlar det här naturligtvis inte om hur man uttalar italienska delikatesser. Utan mer om hur beklämd jag kände mig efter att ha strosat omkring i Stockholm en helt vanlig vardag under höstlovet. Var tionde meter sitter en fattig tiggare som inte äger något, som förlorat allt hopp och all värdighet.
Det är förstås inte "Marmeladmannens" fel att han antagligen bor i en stor våning på Södermalm och äter dyra ostar som vardagssnacks, medan Stockholms gator är belamrade med fattiga europamedborgare. Det var mer hans sätt att ta sig själv för givet som provocerade så hårt. Och hur olika livsvillkor vi slumpmässigt råkar födas in i. Den tanken förtjänar lite ödmjukhet om inte annat – och kanske ett tack.