Ödesmättad kohandel om försvarspolitiken

Ställda inför ett förnedrande nederlag i riksdagen tvingades socialdemokraterna köpa vänsterns stöd för försvarspropositionen, med ett antal justeringar i sista brinnande stund. Följden blev att nu även vänsterpartiet är med på propositionen och aktivt driver igenom den, inte bara lägger ned sina röster.

Förbandsorten Arvidsjaur får extra kompensation för nedläggningen av K4, men priset för Sverige blir historiskt högt. Vänsterpartiet får vars bakgrund är allombekant för första gången ett avgörande inflytande på svensk säkerhets- och försvarspolitik. För detta kommer statsminister Göran Persson och försvarsminister Leni Björklund att få bära ett tungt ansvar inför kommande generationers historieskrivare. En väl underbyggd och väl motiverad tradition är bruten. Det verkligt anmärkningsvärda i denna uppgörelse är att den kommer först när en bekännande kommunist, Lars Ohly, åter står i täten för vänsterpartiet ett drygt decennium efter murens fall. Göran Perssons kommunistkritik var bara en smärre bisats.

Om framtiden går bara att sia. Men med vänsterns verkligt egna världsbild i bagaget får Sverige tydliga svårigheter att bidra till angelägna fredsbevarande insatser runt om i världen. Betänk bara hur ett fredsbevarande samarbete, initierat av EU, inbegripande exempelvis svenska, finska och amerikanska trupper skulle behöva hanteras inom vänsterkoalitionen.

Den stora förändringen av svenskt försvar är att steget från invasionsförsvar till insatsförsvar tas fullt ut. Vi får en försvarsorganisation där ett av huvudmålen är att delta i fredsfrämjande eller fredsframtvingande insatser i världen med EU- eller FN-sanktion. Om detta och värdet av denna omställning är de flesta partier överens. En blocköverskridande överenskommelse borde inte ha varit svår att nå om socialdemokraterna haft intresse av att verkligen förhandla. Men det intresset fanns aldrig.

Förutsättningarna var, vilket Försvarsutskottets Tone Tingsgård (s) understrukit, att alla fick vara med bara de böjde sig för att regeringen hade ensamrätt på de ekonomiska ramarna. När maktpartiet väl ruckade på sin bergfasta övertygelse var det enkom för att få med vänstern (!) på propositionen.
Det finns en uppenbar risk att de beslutade ramarna inte håller och att ärendet snart hamnar hos riksdagen igen. Det regeringen verkligen lyckats med den senaste tiden är dock att skapa kaos och splittring inom svensk försvarspolitik.