Ödet valde film åt Kjell Grede

Det var som om ödet satte ett stort pekfinger i ansiktet på mig, berättar Kjell Grede eftertänksamt flera år och en påbörjad filminspelning senare.
Kanske hade ödet också sitt finger med i spelet när inspelningsplatsen skulle väljas. Kjell åkte förbi ett av Tystbergas gamla eternithus och sa att det var något sådant han tänkt sig.
Två platsletare från filmbolaget drog ut på en husjakt som gick över halva Sverige. De satt sex veckor i bilen, men inte ett enda lämpligt hus dök upp.
Så det blev Tystberga i alla fall. Och nu står filmteamet i just det där eternithuset som av noggranna scenografer och snickare byggts om till en nedsliten ramverkstad med dammiga tavelramar, ett smutsigt trägolv, trasiga fönster och ett paraplyställ med två bortglömda herrparaplyer. Det ser verkligen ut som om verkstaden legat här sedan tidernas begynnelse, men egentligen är alltihopa fusk.
Fram tills nyligen var detta ett garage, och när filminspelningen drar vidare till Stockholm efter midsommar blir det ett garage igen.
Men fram tills dess är den dammiga ramverkstaden bostad och arbetsplats för Theodor, enslingen som trodde att han kunde dra sig undan från nutiden men istället får den kastad över sig. Och hit kommer Paula, hans barndomsvän som blivit rockstjärna men aldrig kunnat glömma grannpojken hon växte upp med.
Det är en stor kärlekshistoria om två människor som inte är riktigt klara över att de faktiskt älskar varandra, förklarar Kjell Grede.
Romanen som han byggt sitt manus på heter Till sanningens lov, men det är en lite för lång och krånglig titel, tycker Kjell som nu filar på något kortare och mer slagkraftigt.
Shanti Roney spelar rammakaren Theodor. Just denna soliga majdag ska hans rollfigur ansättas av nyfikna journalister sedan han köpt en dyr tavla på auktion. Gång på gång får Shanti Roney förvirrat sätta sig på en stol, be om kaffe, se tillvaron rasa samman och förtvivlat dölja ansiktet i händerna.
Tack. Vi tar det en gång till, beordrar Kjell Grede gång på gång.
Någon av skådespelarna kommer in för sent, pratar för fort eller kanske för långsamt. Och en annan gång lyckas Shanti Roney klia sig på näsan vid exakt fel tillfälle.
Det är en svår scen. Den bygger på blickar och allt måste vara synkroniserat, förklarar Kjell och förmår skådespelarna att ta om allthop. Bara en gång till, så är vi klara.
Kjell har en fantastisk blick. Han har varje scen klar för sig redan innan man börjar filma och vet precis vad han vill ha ut av skådespelarena. Han ser direkt om man inte är äkta, säger Ing-Mari Carlsson som spelar rockstjärnemamma.
Själv beskriver Ing-Mari sin rollfigur som en lätt neurotisk och ganska tragisk människa. En jättebra roll eftersom den har många bottnar, tycker hon.
Manuset är överhuvudtaget väldigt bra. Det är ett av de vackraste och mest poetiska manus jag läst, även om jag inte är helt säker på att jag förstår det helt och hållet
Samma känsla av att inte riktigt förstå, fick Shanti Roney när han läste det manus Kjell Grede skickat till honom.
Och det var just den känslan som fick honom att tacka ja till rollen.
Det kändes väldigt spännande att ge sig in i något som man inte genast kunde placera i ett fack. Det är ett speciellt och märkligt manus som bygger mycket på stämningar och känslor, säger Shanti Roney.
Han beskriver även Theodor som en mycket märklig person.
Han bor där ensam med sin farfar och har byggt upp en egen inre värld där konsten spelar stor roll. Han har blivit kvar i det lilla samhället och funderar väldigt mycket på livet, säger Shanti Roney som själv växte upp på landet utanför ett skånskt samhälle som är ännu mindre än Tystberga och tycker att han har lätt att identifiera sig med Theodors utanförskap.
Medan Shanti Roney och Ing-Mari Carlsson svettas framför kameran inne i ramverkstaden ligger kollegan Simon Norrhton och slumrar i solen utanför huset, medan han väntar på att kallas till tagning. Guldslipsen och den guld-och-brunrandiga kostymen skriker bedragare och Simon Norrthon medger med ett förtjust leende att han nog är filmens stora skurk.
Den fråga som ställs i filmen är om det finns någon plats för oskulden i vårt samhälle. Theodor vill bara vara i fred, men när han köper den dyra tavlan är alla där och sliter och rycker i honom. Pengar korrumperar människor, säger Simon Norrthon.
Han är väldigt glad åt att ha fått möjligheten att arbeta med Kjell Grede.
Han jobbar väldigt poetiskt och sinnligt och vet precis vad han vill ha ut av scenerna och skådespelarna.
Kjell Grede håller med om att han vet vad han vill och karaktäriserar sig själv som en ovanligt seg regissör som inte ger sig i första taget. I byxfickan har han två handskrivna A4 där dagens tagningar är nedritade i detalj. Sådana dagsscheman gör han på nätterna, hemma vid köksbordet i Bälinge gamla prästgård.
Samtidigt kan det vara äventyrligt att inte lämna något åt slumpen. Det driver fram en hög kvalitet, men risken är att spontaniteten försvinner, förklarar Kjell eftertänksamt.
Mitt arbete är en kamp mellan precision och spontanitet. Men precisionen är inte värd ett skit om inte filmen lever.
Kravet på precision kan göra både regissör och skådespelere lite trötta. Inne i ramverkstaden i Tystberga är det kvamligt hett denna soliga majdag och pizzamiddagen flyttas fram en kvart medan scenen med Theodor och journalisterna tas ännu en gång. Koncentrationen är enorm och Shanti Roney säger sina repliker med känsla varje gång, men ser dödstrött ut när han äntligen slipper ut ur huset.
Lika trötta men av den motsatta anledningen är statisterna från Tystberga Dramatörer som sitter i skuggan under ett tygtak och väntar på att behövas inne bland filmkamerorna. De har väntat sedan halv två och nu är klockan strax efter sex på eftermiddagen. Ännu har ingen ropat på dem.
Jag fattar inte att man står ut med att ha skådespeleriet som yrke. Det är bara väntan och väntan, säger Putte Skog som är en av dagens uttråkade statister.
Camilla Johansson är en annan av de väntande statisterna. I Kjell Gredes film spelar hon grannfru, men hon har varit med om filminspelningar förr och vet att resultatat inte alltid blir som man tror när kameran rullar.
Jag och mina flickor var med när de spelade in Min store tjocke far. Vi sminkades och hade rätt 50-talskläder och satt och drack kaffe ur 50-talskoppar. Och sen när filmen var klar var vi i oskärpa hela tiden, så man såg inte ens att det var vi.
Att en filminspelning trillat ner mitt i Tystberga är kul, tycker alla statisterna. Visst händer det att man får sitta i bilen och vänta ett par minuter just när inspelningen pågår och inga billjud får störa utanför Ramverkstaden, men det går ju att köra runt om man har bråttom. Och filmen ska de se förstås.
Det vore häftigt om filmen kunde ha premiär här i Tystberga. Det får väl Kjell fixa, säger Putte Skog.
Kattis Streberg