Det var i slutet av augusti som Lena halkade i leran när hon var ute och gick med hunden. Det gick så illa att hon bröt benet, och har nu gips på höger fot och ben.
Lena bor ensam i ett hus några kilometer utanför Gnesta tätort, och har haft stora problem med att ta sig till affären, sina barn och sina barnbarn. När hon försökt köra bil har påfrestningen på högerbenet varit så stor att hon inte kunnat gå dagen efter, berättar hon för SN.
För att underlätta livet under de veckorna som gipset sitter på vände sig Lena till Gnesta kommun, i hopp om att bli beviljad färdtjänst. Svaret blev dock att det var flera ärenden före i kön.
För att beviljas färdtjänst krävs det också att omständigheterna är varaktiga, vilket innebär minst sex månader.
– I socialtjänstlagen står det att kommunen ska garantera en skälig levnadsnivå. Är det skäligt att sitta sex veckor i husarrest? Hur ska man ta sig till affären eller apoteket? frågar sig Lena.
Hon är uppgiven och besviken, både på kommunen och på bemötandet inom vården. När hon tidigare i år fick gips på båda handlederna efter ett annat fall fick hon ta sig hem från sjukhuset i Nyköping på egen hand.
– Det känns som att de skiter i den mänskliga aspekten. Man är bara en sak, ett personnummer.
Vad tycker du behöver förändras?
– Jag tycker att man borde få temporär hemtjänst om man råkar ut för en olycka. Kommunen ordnar ju skolskjutsar, kanske kunde man samåka på något sätt.
– Det är en klassfråga också, om man har pengar så blir en sådan här sak inte kännbart på samma sätt, säger Lena.
Kommunens biståndschef Linda Bergström uppmanar alla i Lenas situation att söka hemtjänst för att få hjälp med att handla. För personliga resor finns det däremot ingen hjälp att få.
– Är det mindre än sex månader så blir det avslag. Det finns en likabehandlingsprincip och det är viktigt att förhålla sig till det.
Finns det något som hindrar er från att bevilja färdtjänst i liknande fall?
– Varje kommun kan givetvis göra egna bedömningar men det blir svårt att få en vettig rättspraxis på det hela.
– Förhoppningsvis finns det anhöriga eller vänner som kan hjälpa till så att man inte känner sig isolerad, säger Linda Bergström.
Lena vill vara anonym, och heter egentligen något annat.