Oheliga allianser?

Mediernas bevakning av eurofrågan handlar nu mer om personallianser och vem som gör det med vem, än om sakfrågan. Uppståndelsen över att arbetsgivarorganisationer och facket går ihop, att staten och kapitalet gör gemensam sak, har varit enorm. Nu är det ett gemensamt brev till utlandssvenskarna från utrikesminister Anna Lindh och förre moderatledaren Carl Bildt som upprör känslorna.
Snart är det bara kungen och svenska kyrkan av samhällets tunga institutioner som inte offentligt har tagit ställning för ett byte av svenska kronan mot euron. Klara majoriteter i riksdagen säger ja. Tunga företrädare för företagandet i Sverige som LRF och Företagarnas Riksorganisation säger ja. Praktiskt taget hela det svenska etablissemanget är enigt om att ett fullvärdigt medlemskap i EU och EMU vore det bästa för Sverige.
Då är det föga överraskande att Lindh och Bildt tycker lika om euron. Det är inte märkvärdigare än att båda gillar pasta. Men i radions Eko-nyheter försöker man bevisa det olämpliga i denna allians genom att sända en lång monolog med en utlandssvensk i USA som har tagit illa vid sig. Att göra en för lyssnarna okänd person till sanningsvittne utan att känna till bakgrund eller syfte, tyder på dålig respekt för radions uppdrag med krav på opartiskhet och allsidighet.
När man inte längre kan vara säker på om man vaknar upp till ett nyhetsprogram producerat av radions journalister eller till insändarprogrammet Klarspråk, är det illa.