Oavsett vilket gör man rätt i att låta sig underhållas av och kanske förundras över Di Levas texter och musik. Och han behöver sannolikt ingen närmare presentation, Thomas ifrån Gävle. Ända sedan 80-talets mitt har han varit en udda fågel på den svenska pophimlen där han stundtals gjort egna avstickare, ibland rakt ut i rymden. Det är vi många som uppskattat honom för.
Låtarna som vi känner från hans långa karriär får vi under den nya turnén höra i avskalade, akustiska versioner. I en röd guldbeprydd dräkt, en gitarr på magen och ett fat med frukt vid sin sida (naturligtvis) ömsom sjunger, ömsom predikar Di Leva ut sitt budskap till Nyköpingspubliken. Den inte jättestora men hängivna skaran åhörare är med på noterna och visar att de kan refrängerna i Miraklet, Vi har bara varandra och Vi får vingar när vi älskar.
Man säger ju att vissa av oss sjunger hellre än bra. I Thomas Di Levas fall kan man undra om han kanske pratar hellre än sjunger. I alla fall just ikväll. Men han vet om det själv, och drar underfundiga paralleller till Evert Taube som kunde prata hur länge som helst mellan sina visor. Och uppmaningarna från scenen känns igen, var sann mot dig själv och dina drömmar, följ ditt hjärta. Men lika ofta skämtas det. Ibland med framgång, ibland tjatigt och till och med riktigt dåligt. En banan med två äpplen, tillsammans formade som en penis riktad mot publiken – Frukta inte, det är bara frukt! – Är det roligt?
Lite mer allvar och djup passar honom bättre. Inte minst de nya låtarna med politisk underton som Drömmen om Sverige och Lights out på ålderdomshemmet fungerar riktigt bra. Anders Lundström kompar på gitarr och klaviatur, och när det är som bäst får han också lägga snygga sångstämmor på refrängerna.
Det blir en ojämn kväll med Thomas Di Leva. De flesta av låtarna håller för den akustiska inramningen, inte minst tack vare Thomas karakteristiska röst och enkla men ändå egensinniga texter. Men lite enformigt blir det allt i längden, trots signaturkommentarer som När jag stämmer min gitarr, då stämmer jag hela universum.
Kvällens bästa blir den underskattade och filosofiska Vad är frihet och längst ner på listan hamnar Thomas enerverade fnissande åt faktiskt nästan allt han själv säger.
Det skulle vara roligt både för publik och artister om Culturums konserter blev lite mer välbesökta. Det ger en betydligt bättre helhetsupplevelse om lokalen är någorlunda fylld. Men då krävs det att evenemangen syns i god tid och i fler sammanhang än på kommunens hemsida och en annons i lokaltidningen. Sociala medier är givetvis det viktigaste tipset i sammanhanget men traditionell affischering i lite större omfattning är inte heller att underskatta. Jag kan inte tro annat än att Nyköpingsborna egentligen är mer intresserade av stadens kulturutbud än så här.