Olika kynnen krockar på Grytsberg
Målningar som betraktaren kan gå in i och skulpturer som är ointagliga. Två temperament heter en pågående utställning på Galleri Grytsberg.
Däremot så visar Mia Jarnsjös måleri och Gunnar Carl Nilssons två skilda förhållningssätt till betraktaren. Välkommen in säger Mia Jarnsjös abstrakta temperadukar. Visst, men sedan då? En resa in i hennes landskap är inte någon radiostyrd Ibizacharter. Det är oroande, rörligt och många okända komponenter och skikt som betraktaren måste famla sig igenom.
Den torra ytan med sina olika fält har för mig en prägel av textilt stoff, trådar, väv och dukar som vajar lager på lager. En slags målningarnas Sargassohav.
Det är det ingen som påpekat förut, säger Mia Jarnsjö förvånat när jag delger henne mina associationer.
Hon misstänker att jag menar att det är dekorativt. Icke. Vi kikar på hennes grafik, som faktiskt är just dekorativ. I god bemärkelse. Det är tavlor att ha hemma i köket. Fast andra besökare har tyckt annorledes.
En målning som stannar kvar är en dov tolkning av orten Hälleforsnäs. Next stop - Hälleforsnäs är titeln och den tillkom när Mia just besökt Gunnar Carl Nilsson som bor i Hälleforsnäs. Dovt, brunt men också ljus som bryter igenom är den bild som Mia Jarnsjö ger av den bedagade bruksorten.
Gunnar Carl Nilssons skulptur är en studie i ett förhållningssätt till manligheten och till konsten. Resliga, rostiga järnbalkar, krönta och ointagliga. Är det kronor de bär på huvudet eller är det befästningsverk? Och trapporna som bara går rätt in i en hård vägg, varför tar de bara plötsligt slut? De leder ingenstans. Oåtkomligt.
Enligt Mia så har Gunnar Carl Nilsson nu lämnat dessa manliga fort bakom sig. Den nya eran inleddes med en skulptur, skämtsamt tillägnad Putte Kock. Ett kryss, en manlig kromosom, eller ett kullvält kors i järn står på gräsmattan när man anländer till Grytsberg.
Inne på galleriet finns små skulpturer som utstrålar barnslighet, lek och tillgänglighet. De påminner om drakar, riddare, dinosaurier. Små ting att leka med. Fast tunga, i plåt och i brons. De kontrasterar behagligt till Mia Jarnsjös stora, kaxiga dukar.
Man får lov att vara lite kaxig ibland. Det är härligt att breda ut sig och få jobba med hela armen. Men större än så här blir det inte, här går gränsen. Då får vi skaffa nya dörrar hemma, säger Mia Jarnsjö.
Så jobbar vi med nyheter