Olle och Mats är världsklass

Världsklass är ordet som måste till för att beskriva detta, trots att jag ogillar det. Det leder ju tankarna till att springa fort och hoppa högt, till cirkus och spektakulära lasershower.
Men ingenting sådant hos Olle Persson eller hans båda Matsar. Bara de gripande resultaten av livslångt arbete på att finslipa sina instrument och nå en djupare förståelse av vad orden och tonerna handlar om. Och kärlek till musiken.
Detta reser de runt i Sverige med och sprider på så sätt den finstilta men ändå rika skatten av romanssånger till alla som vill höra. I det lilla är detta storslaget.
I Trosa kvarn var vi drygt femtio personer och där kunde vem som ville småprata med artisterna till kaffet före och i pausen. Och alla blev vi sedda i ögonen av Olle Persson medan han sjöng så vi kände att han berättade den tragiska historien om mjölnargesällens dröm om kärleken just för var och en av oss. Vi satt ju så nära.
Otroligt stark blev också min upplevelse av denna innerliga version av Schuberts ”Die schöne Müllerin”. Varenda rollgestalt i berättelsen hördes i rösten, likaså varje nyans av förhoppning och desperation och några jag aldrig vetat vara möjliga. Och i hans ansikte levde varje skiftning fram mot döden och bäckens vaggsång.
Observera också att Mats Bergströms gitarrspel var lika fenomenalt levande och i kvarnens miljö klingade det också perfekt.
Minst sjutton år har de levt med detta verk och gjorde nu båda allting utantill med den frihet det gav.
Ett av mitt livs starkaste musikupplevelser blev detta, så lite nervös var jag allt inför söndagens konsert, som lockade hundrafemtio till Culturum.
Men det var onödigt, bland annat därför att Mats Jansson hade ett så sällsamt mjukt men ändå tydligt handlag med flygeln.
Det innebar att Olle Perssons många svaga nyanser kom fram som vore de burna av strängarnas klang.
Möjligen var deras tolkningar av Beethovens ”An die ferne Geliebte” och Schumanns opus 24 lite väl lyriskt mjuka och därmed vackra förstås men inte lika engagerande som annars.
Men som helhet var det inte fel, eftersom emellan dem kom ett uruppförande av Torbjörn Iwan Lundquists sju sånger ”Pour l’éternité”. Och där var anspänningen hög för sångare och pianist med allt från senimpressionism till marsch och grimaser, från stråk av fransk vals och chanson till det hjärteslitande. Måste höras igen!
Efter paus kom upplevelsen från Trosa tillbaka, när Olle Persson och Mats Jansson ställde Ned Rorems spruckna klangvärld till texter på engelska mot nordiska sånger. Praktfull blev ”Georgiones serenad”, innerlig ”Jeg elsker Dig”. Det hördes verkligen när det handlade om eldig kärlek eller om kval hos Peterson-Berger. Och till ”Var det en dröm” gav båda två sitt yttersta av uttryck för de bittra tårarna.
För mig fungerade allra sist deras hyperlångsamma version av ”Så skimrande var aldrig havet” som komme den från andra sidan eller som genom en spegel eller som ett minne man håller fast vid in i döden.