Det händer att somligt träffar mitt hjärta. Då kan tårar trilla, lika plötsligt som otippat.
En gång var det åsynen av en häst. De flesta kanske skulle ha sett just en häst, vilken som helst. Men jag såg en ardenner, en glänsande fux, fint tecknad med bläs och vita strumpor. Ett kraftpaket i fridfullt lugn, betandes på den vackraste av sommarängar.
Synen skickade mig 47 år tillbaka i tiden, och jag såg min snälla, icke-så-ridkunniga pappa, skumpa fram på ridskolans bastanta Pärla. Allt för att glädja sin tioåriga, hästälskande dotter, som stoltserade på det smäckra halvblodet bredvid.
Kärleken till en tålmodig far. Lyckostunderna till häst. Allt fanns där, ristat i linjerna hos ett magnifikt kallblod på en äng, och ur minnet steg tåren.
Nästa gång var när jag kikade över axeln på mannen, som hängav sig åt Youtubeklipp med supermusikanterna Pink Floyd. David Gilmour, gitarristen, levererade ett fullkomligt magiskt solo.
Mannen: "Vad snörvlar du för, är du förkyld???"
Jag: "Nähähä...jag lipar...det var så jähähävla vackert!"
För en vecka sedan, den 11 mars, var det klippt igen.Jag passerade fotbollsplanen, som legat öde hela vintern. Jag hörde dem redan på avstånd. Barnen, som skrattade högt i solen. Tjugo ungar, av olika nationaliteter, som lekte i yster vårglädje.
De yngsta, tultandes, med äldre syskon vid handen. De äldsta, tonårsgrabbarna, sparkandes boll. Glada ansikten. Näsor mot solen, ben fulla av spring.
Jag hejar på en tjej, får leende och vink tillbaka. Blir ståendes. Och plötsligt var tåren där igen.