Om bortglömda kvinnor
Medborgarskolan på Fogelstad var en oas för tankegångar under en period på 1900-talet. Ulrika Knutson har skrivit en bok om när en annorlunda grupp kvinnor huserade där.
Utgångspunkten är att de är roliga, märkliga och originella och det är synd att de inte är mer kända än de faktiskt är. Den här gruppen kvinnor finns över huvud taget inte med i historieböckerna, säger hon och blicken fastnar i fjärran. Det här är ett ämne som hon har umgåtts med under fyra år och ämnet är uppenbarligen kärt.
Fast upprinnelsen kom långt tidigare. Ulrika läste litteraturvetenskap och gick med
i Grupp 8-rörelsen under 70-talet. Då var det modernt att intressera sig för kvinnohistoria. Av en slump hittade hon en bok av Klara Johanson, en litteraturkritiker som var verksam under en lång period med början runt förra sekelskiftet. Ulrika hittade också hennes brev. De var skrivna på ett så annorlunda sätt.
De var roliga att läsa. Hon brevväxlade med den tidens kvinnosakskvinnor och rättskämpar, både kända som Selma Lagerlöf och helt okända. Tonfallet var så intressant: hon hoppade mellan skarpa politiska uttalanden och privat nästan kärleksjoller, jag rodnade när jag läste dem, samtidigt som jag var fascinerad av hur de uttryckte sig.
Ulrika beslöt sig för att skriva en bok om den här gruppen kvinnor. Utgångspunkten var Fogelstadgruppen, den grupp kvinnor som studerade på medborgarskolan på Fogelstad slott i Julita i Sörmland. Skolan bedrevs där under 1925-1954. Under tiden gav de ut den radikala tidningen Tidevarvet.
För den som har besökt Östermalmstorgs tunnelbanestation i Stockholm kan man se Siri Derkerts fris om kvinnorna på Fogelstad.
Hon var en av de mera kända kursdeltagarna där, Elin Wägner en annan. De diskuterade politik, kvinnosaksfrågor, religion, kärlek och var aldrig rädda för att sticka ut.
Det mest fascinerande med dem är att de verkligen lyckades få igång en kunskapsprocess med kvinnor från så olika samhällsklasser och med så skilda erfarenheter, det blir jag imponerad av på riktigt. Jag förstår inte hur det gick till!
De är en så häftig, intressant och rolig bit av historien. Dessutom är personerna så färgstarka. En del är föredömen, en del rena knäppskallar. Men det gör dem inte mindre intressanta.
När Ulrika beskriver kvinnorna som boken handlar om känns det nästan som om hon känner dem allihop personligen.
De har alla sina egna karaktärsdrag, en del tycker hon bättre om och en del är hon inte lika förtjust i
Det som är roligt är att det här är människor som inte satt och surade på kammaren. De brann för idéer och människor och vågade pröva mycket. De gav sannerligen inte upp vid femtio heller, det är upplivande tycker jag.
Det tog fyra arbetsamma år i arkiv och bibliotek innan boken blev klar. Nu får Ulrika brev från läsare som tycker att boken är bra och då blir hon glad som en gris, förstås.
Några nya bokidéer finns inte på lut, även om hon har fått blodad tand och tycker att en del partier i boken är riktigt roligt skrivna, så här i backspegeln.
Omslagsbilden blir hon alltid på gott humör av, ett gäng tjejer som har en tjejfest med höjda champagneglas. Fast det här är troligtvis på 1890-talet.
Det är i alla fall min förtjänst att den är spridd nu! Jag tycker att de här människorna förmedlade livsmod. De är ovanligt levande människor fastän de är döda allihop.
Så jobbar vi med nyheter