Om religion och krig

Replik till Åke Södergren, SN 18/9. Åke Södergren hävdar i sin insändare att religionen varit orsak till stridigheter under historiens gång. Han nämner inga specifika konflikter så påståendet är svårt att bemöta. Sant är att det många gånger förekommit religiös retorik, inte minst korstågen bedrevs med starka religiösa övertoner.

Man måste dock skilja på vad människor gör i religionens namn och vad religionen står för. Bara för att en människa eller en grupp människor åberopar en religion för sitt handlande betyder det inte automatiskt att de faktiskt har stöd för sina handlingar i den religionen. Allt sådant måste prövas mot den eller de aktuella urkunderna.
Åke Södergren driver också två andra teser. Den första är att alla religioner sätter mig, mina frågor och min ande i centrum. Så är inte fallet. Till exempel går detta stick i stäv emot de tre stora uppenbarelsereligionerna, kristendom, judendom och islam. Alla dessa tre placerar Gud i centrum. Det betydelsefulla är relationen till Gud.

Den andra tesen är att ingen religion har rätt att hävda den exklusiva sanningen, alla religioner är lika sanna och rätta vägar. Detta kan tyckas vara en sund och ödmjuk tanke. Tyvärr gäller detta bara på ytan. I sitt försök att vara tolerant har han bara infört en ny absolut sanning i resonemanget, nämligen den att det inte finns någon absolut sanning. Detta är lika dogmatiskt som alla andra ståndpunkter, och dessutom självemotsägande.

Ola Wingbrant