Öm skildring av eländet

I själva verket är det betydligt råare, och dekadansen har folkhemska rötter. Caravan skildrar livet på året-runtcampingen vid Flatenbaden söder om Stockholm.
Under tre år har Nyköpingsfotografen Rikard Laving besökt campingen för att se livet där, tidvis har han själv bott där. Marginaliseringen stämmer nog bra, men den har knappast någon mondän elegans. Här är det missbruk och vanlig fattigdom i konstfärdiga exponeringar.
Caravan reser en mängd frågor som gör den postmodernt skolade exalterad. Vad gör blicken och fotot med dessa människor som lever på utsatt tid och utsatt plats, på nåder i flera avseenden? Vad exploaterar vi och vad solidariserar vi oss med?
I skönhetsupplevelserna, det suddigt konstfärdiga fotot blir det komplicerat. Finns skönhet i eländet, i missbruket? Men samtidigt finns en nakenhet
i porträtten, dels bokstavligt, dels i överförd mening, som gör individerna tydliga och omöjliga att undkomma.
Då ser man där ett djupt moraliskt foto som gör oss delaktiga i människor som är mycket sårbara och mycket villkorade. Vi är de starka, tolererar vår styrka deras svaghet?
Vad vill de oss? Problematiken blir densamma som i Ecce Homo-utställningen.
Är det möjligt att den kristna barmhärtigheten och kärleken även omfattar de mest utstötta? Att Jesus i nutid hade valt att dela bröd med transvestiter som sina lärljungar? Han umgicks ju på sin tid med de mest utstötta.
Den goda smaken får ursäkta, den kristna tron också, men frågan är relevant, oavsett vad man anser om religionen eller estetiken.
Vi vill ju gärna att lidandet ska behaga oss, att det är oskyldigt (barn, svältoffer) och inte visar upp sig. Här är lidandet extrovert, det exponerar sig själv som nakenbilder i sunkiga husvagnar.
Men när man känner vinterkylan genom plastväggarna, hur vackert är det då? Och hur stort är utrymmet för kärlek på tio kvadratmeter och en sil
i armvecket?
Laving lyckas finna en ton av ömhet och kärlek som gör husvagnscampingen befolkad av verkliga individer, inte av en social och avlägsen problemgrupp. Bara det är en prestation.
Människan har alltid ett ansikte, även längst bort från storstadens mer beslutsfattande kvarter.