Om triumfen att finnas till

Dikt och musik är förstås inte samma sak. Men de har rytm och melodik gemensamt och går utmärkt att förena så att de berikar varandra.
Dagens dikt i radio är sedan länge en sådan höjdpunkt mitt på dagen.
Denna genre med rötter hos Almqvist är i vår tids programtablåer en undantagsvara, tyvärr. Men det finns ändå artister som gör konst därav, även på turnéer.
Stina Ekblad och Matti Hirvonen är två sådana, och i går kväll gästade de den nya kammarmusikföreningen i Trosa och dess andra program sedan starten.
Det blev en verkligt minnesvärd kväll, där dock dikten kom att överglänsa musiken i mängd och kvalitet.
Finlandssvenskt var det sammanhållande temat, och då är Edith Södergran självskriven.
Överraskande var det att Stina Ekblad valt att börja direkt med Dagen svalnar. Men det fungerade bra, inte minst som relief till de tonårsdikter hon sedan läste ur Vaxdukshäftet: om längtan efter författarskapet; om den heta kärleksflamman under moralens åtsnörande korsett; om den poetiskt naiva förälskelsen i franskläraren.
Och så kom avrundningen och höjdpunkten med Landet som icke är och Triumf att finnas till. Glädjande var det att Ekblads röst och gestaltning hade sådan kraft och äkthet, vilket jag inte alltid funnit i hennes recitationer.
Mellan dessa dikter spelade Matti Hirvonen tre av Rautavaaras Ikoner som med koralteman i botten går från svaga Debussy-klanger till våldsamma utbrott, starkare än den lilla flygeln kunde göra klang av.
Inte heller förstasatsen ur Spöksonaten höll ihop riktigt klangligt och tolkningsmässigt; mycket bättre då Schuberts längtansfulla terser i ett klaverstycke i Ess-dur.
Dikterna efter paus var av Solveig von Schoulz, om barnets och kattungens trygghet av sin moders omsorger, och av Lars Huldén, om novemberdagens glädje i gummistövlar, om Runebergs och Kajsa Wargs tankar och ur Kalevala-översättningens aptitligt lustfyllda inledning och Marie bebådelse.