Ordspäckat möte vill sig inte

Två syskon träffas igen efter flera år. Han har stängt in sig i sin lägenhet, bland travar av olästa kultursidor och en havererad avhandling. Hon är en författare med skrivkramp som lämnat älskare och hus i Italien, oklart varför.
Efter hand blir det alltmer uppenbart att Gabriel och Laura blivit rejält kantstötta av livet, att minnet av en dominant mamma lurar i bakgrunden och att syskonen står ensamma i tillvaron.
Söran Brunes scenografi bådar gott. Överfulla bokhyllor i ett hörn, en soffa täckt av tidningar i ett annat. Alltihop insnärjt i ett rutnät av rep som stängslar in och håller på plats. Det här är en scen där man känner att ett riktigt tajt drama kan ta plats.

Anslaget är också bra. Gunilla Nyroos Laura kommer inkånkande på sin stora resväska i detta masuoleum av papper och rep. Lennart Hjulströms distanserade Gabriel tar emot i badrock, uppenbart störd över systerns intrång. Förskräckt försöker han rädda sina tidningstravar och utgångna systemkataloger från Lauras rensningar. Samtidigt som hennes kompetenta yttre krackelerar, långsamt men oåterkalleligt.
Agneta Pleijel har skrivit Vid floden speciellt för Nyroos och Hjulström och tillsammans har de också regisserat uppsättningen. Möjligen är det just det som är problemet. För trots den löftesrika inledningen, och trots två skickliga skådespelare, vill pjäsen inte lyfta.
Pleijels text hade behövt mer friktion, kanske av en utomstående regissör som tagit ut svängarna mer och vågat bestämma sig för att tydligare följa antingen ett symboliskt eller ett realistiskt spår. Nu blir det liksom varken eller. Mest bara ord.

När det ändå vill sig i pjäsen, så är det skådespelarnas förtjänst. Lennart Hjulström övertygar starkt i rollen som tilltufsad hemmapojke som flytt undan livet medan Gunilla Nyroos visar hur det under den duktiga storasystersfasaden finns en bräcklig liten flicka, som fem år efter mammas död fortfarande törstar efter hennes kärlek. Skickligt parerar de varandras repliker och väntar in den andres tystnad i ett samspel som är både smidigt och intressant att följa.
I Vid floden finns ingångar till flera intressanta tankespår. Om vad tiden och minnena gör med oss. Om hur svårt det kan vara att handskas med livet. Och om hur ont andra människor kan göra oss. Men inget av spåren fullföljs riktigt och till sist återstår bara ett ordspäckat möte mellan två udda människor.