Örgryte blir svenska mästare

Man gör samma misstag varje år. Solen kommer och det torkar upp i dikena och man struttar omkring glad som en irländsk setter i luftiga vårkläder och tror att det är en ny sommar av den där sorten som aldrig kommer att ta slut. Våren kör alltid vilse och man kommer alltid av sig lite men har cykeln åkt fram så ska det jäklar i mig cyklas. Och är det allsvensk fotbollspremiär så har man kortärmad skjorta och en tunn skinnjacka och sitter med blåfrusna tår i en vind man hade kunnat jaga älg med.

Det är med allsvenskan som med sommaren. Den bara luras i början. Det dröjer alltid några veckor innan det blir fantastiskt att gå på fotboll. Jag har lärt mig det nu. Kanske har jag bara blivit äldre och mer bekväm _ men den här premiärhelgen är det burken som gäller för min del.

Det har snackats ett tag nu och rätt många säger att det blir Malmö FF som vinner. Själv tror jag att det blir Örgryte. Kanske Malmö FF, AIK, Halmstad eller Djurgården. När det gäller allsvenskan är det bäst att gardera sig. Ingen kan räkna bort något av de här lagen. För säkerhets skull bör man kanske stoppa in några outsiders också: Elfsborg, Hammarby, Helsingborg, kanske Örebro. Det är nämligen en ny svensk fotbollstid här och den är rätt så underbar.

I Malmö sitter en nigerian vid namn Peter Ijeh och han har förvisso ett brutet ben men han har också landslagsmeriter. Han vann skytteligan överlägset förra säsongen. Han spelade med ett självförtroende stort som en silo. Han har tekniken, snabbheten, inställningen. För två år sedan hade han redan varit i Groningen eller i Chievo eller i varje fall i Bröndby men han är kvar i Sverige och han är inte den ende.

Både Kim Källström och Johan Elmander är kvar i Djurgården. Alexander Farnerud är kvar i Landskrona. Pengarna är slut i Europa. Det dräller av kompetenta spelare på en överhettad marknad. En allsvensk klubb kan plötsligt låna en talang som Daniel Sjölund från självaste Liverpool. Halva Brasilien kommer till Sverige och provspelar och några allsvenska klubbar har förstärkt med sydamerikaner av en kaliber man bara kunde drömma om för tre, fyra år sedan.

Fler klubbar kan, får och vill vara med. Därför så jämnt, därför så ovisst, därför så fantastiskt roligt. Men okej, jag ska nyansera mina tips en aning.

Örgryte kommer att sakna den vidunderlige Magnus Källander men kan räcka ända in i kaklet ändå. Där finns rutinen, talangen, hårdheten och matchvinnarna i en spännande mix. Örgryte har trillat boll ända in på upploppet i flera år. Erik Hamrén har fått bygga sitt lag i hyfsad lugn och ro. Fokuseringen och därmed pressen är mindre på Örgryte än på alla andra lag i allsvenskan. Det är en dröm att kunna ha anfallare som Christian Hemberg på bänken. Brassarna var bäst i allsvenskan förra hösten.

Halmstad har Tommy Jönsson, Sharbel Touma, Mikael Nilsson och en intressant tränare _ men räcker anfallarna?

Djurgården har värvat bra och Zoran Lukic säger kul saker men mästaroket kan vara tungt att bära och går legendaren Stefan Rehn att ersätta?

AIK har gjort sig av med talangerna och hoppas att en engelsk tränare och Krister Nordin ska vara lösningen och så kanske det är.

Malmö FF har spelarna och Tom Prahl vet hur man bygger ett lag men vad händer om det går grus i maskineriet med den pressen och den konkurrensen?

Örgryte har färre och mindre allvarliga frågetecken att räta ut. Så där kan man också resonera sig fram till ett guldtips.