Orkestern fortsatt framåt

Ändå var allt inte perfekt: en skev blåsinsats hördes här, några stråkars lite spretande knäppanden där, liksom lite sur intonation på känsligt nakna ställen. Sådant måste man räkna med. Men det var inte mycket att bråka om.
Så har ju också Filharmoniska Sällskapets orkester gått framåt, speciellt under senare år. Allt svårare stycken har också kommit upp på programmen. Och förra konserten var det i synnerhet stråkarna som visade upp en ny kvalitet i samspel och renspelning.
Även denna gång hade stråkarna fått Richard Strauss att bita i. Och de måste ha övat massor. För de lyckades inte bara hålla sig tätt och säkert på banan tillsammans med solisten i den trixiga oboekonserten från 1945. Utan de spelade också med oväntat mycket schwung. Och i den långsamma satsen blommade klangen ut från de 27 stråkarna riktigt fylligt och sjungande. Visst vill jag ha ännu mer klangbotten från kontrabasar och violonceller, men här hördes något mycket lovande som kan vårdas och utvecklas.
En fantastisk solist var som väntat Jesper Harrysson från Stockholmsfilharmonin. Han spelade enastående vackert i de långa melodierna och lättrörligt i de rokokoartade krusidullerna, allt skönt samverkande i en åldrande tonsättares lite vemodiga kommentar till ett långt liv, med toner och livsfilosofi från operan ”Capriccio”.
Mannen som ska hyllas för orkesterns framgångar heter förstås Per Andersberg, som varit dess ledare sedan 1998. Jag hajade till när jag såg uppgiften i programbladet, men tolv år har gått fort. Ändå är det en lång tid, och i dag byter många dirigenter plats mycket oftare än så.
Men för oss i Nyköping är han oumbärlig med sina kontakter och kunskaper. Och aldrig trodde jag att det skulle bli en sådan fräs i demonisk d-moll som det blev i alla löpningar i Boccherinis sinfonia ”I djävulens hus”, där tonsättaren lånat av Glucks osande helvetemusik för Orfeus och Don Juan.
Och speciellt finalen till Haydns symfoni nr 73 blev en svindlande snabb färd, med en och annan sladd i kurvorna förvisso, och med muntra jaktfanfarer och underbart glatt humör.
Svåraste utmaningen denna kväll visade sig Stravinskys Pulcinella-svit vara. Men den satsningen gav ändå mersmak på vad orkestern kan erövra. Nästa gång blir det i alla fall mer Haydn med ”Årstiderna”. Härligt!